Från julklappar till lik!
Sen jag skrev senast har det hänt mycket spännande! De gör sitt bästa här för att banka i oss hur de vill att uppsatserna ska se ut: I inledningen berättar du vad du ska berätta, i huvuddelen berättar du det och sen avslutar du med att berätta vad du berättat. Så för att följa det lite delvis kan jag ge en snabb sammanfattning vad som ska tas upp i det här inlägget: Julklappar, Iran, Slagsmål, Vilda djur, Lik och resor mellan dimensioner! En inledning ska ju också väcka intresse och jag tror nog jag har fångat ert intresse nu! Kanske bara ska försäkra er om att varken jag eller nån i min närhet blivit allvarligt skadad eller dött... Så ni slipper oroa er för att jag är ett Sofie-spöke som sitter här och skriver!
Så, jag har alltså varit duktig och börjat köpa julklappar! Hihi, hoppas att ni blir riktigt nyfikna, jag tänker nämligen inte berätta till vem, men jag har stött på ett problem... Tänk er själva: Ni hittar en perfekt julklapp som har lagom pris och passar både personen i fråga och det begränsade utrymme som finns i mina resväskor för hemresan. Affären frågar om de ska slå in det och du tycker att det verkar vara en bra idé. Det visar sig sen att de använder lådor som är minst dubbelt så stora som vad som egentligen hade behövts!!! Det är inte lite frustrerande! Jag har redan konstaterat att mina handdukar nog inte lär överleva den "survival of the fittest" kamp som kommer uppstå runt en plats i mina väskor när jag ska hem (för de är inte i så gott skick, för att vara ärlig...), men efter dem är nog det tjusiga paketet i farozonen... Kanske kan ta ett kort av det och ge till personen i fråga...
And now to something completely different: Iran! Jag måste säga att jag är ganska positivt inställd för tillfället, det är nog ett av de länder som gett mig mest nöje den senaste veckan... England, eftersom jag faktiskt bor här och älskar det och Sverige, för att alla trevliga kort, mejl och skype-konversationer från er kommer därifrån får nog anses toppa listan, men Iran ligger bra till också. Särskilt deras policy runt kärnkraft! Jag är frestad att lämna det där och låta er debattera om jag blivit rekryterad av turistbyrån i Teheran, eller om jag, i slagsmålet jag nämde i inledningen, fick något hårt i huvudet. Men jag är snäll, så jag tänker förklara mig. Det var FN-rollspel igen... Och det är mycket roligare att anklaga Väst för att vara imperialister och hindra utvecklingen i andra länder och konstatera att alla länder har rätt att ha sin egen energi-policy och hävda att jag in alls har kärnvapen än att vara ett lagom-land som Sverige. (Jag hade dock valt det senare att bo i!!!) Jag lyckades få till en allians med (Democatic Republic of) Nord Korea, Indien, (People's Republic of) Kina och Ryssland där vår resolution i princip var 1) Kärnkraft är bra och 2) Väst ska inte lägga sig i... Jag och Nord Korea gjorde vårt bästa för att göra det mer aggressivt, men de andra vill att det skulle finnas en chans att det blev accepterat av de andra. Uppenbarligen var jag i alla fall väldigt bra på att debatera som Iran! Tror ni jag kan bli hedersmedborgare?!?
Sammanfattningsvis var det här rollspelet lite mer fredligt, inga krigsförklaringar, men den försämringen i kvalitet kan nog förklaras med att vi hade mindre tid på oss... Vi ska försöka förbättra oss, lovar! Något som därimot var aggressivt var veckans drama workshop. Den var på temat "Stage Combat". För de av er som eventuellt inte förstår det av er själva så är tanken bakom att det ska se ut som om man slåss utan att man egentligen skadar varandra... Tyvärr verkade min partner inte riktigt förstå det... Hon slog mig aldrig på riktigt, men hon verkade inte líta på att mina slag mot henne var kontrollerade och vädigt lösa, för hon envisades med att stoppa dem med extremt aggressiva blockeringar! Efter 20 repitioner av samma rörelse, med hennes arm krashande mot min börjar det göra ganska ont, för eftersom vi knappt skulle röra varandra hade vi inga skydd... Att säga att det gjorde ont hjälpte för nästa blockering, men inte fler. Hon håller tydligen på med Taekwendo på riktigt, antar att hon inte vet hur stark hon själv är... Och som om det inte vore nog med det så skulle man samtidigt som man låsades slå den andra personen slå sig själv för att få till ljudet. Handflator och axlar som användes för det blev också lite ömma! Men jag har återhämtat mig och imorron är det en balletdansare som ska hålla i det hela, så det bör vara mindre aggressivt!!!
Jag föjler min struktur slaviskt, men slarvar med att binda ihop mina stycken här: nu är det dags för vilddjuren. Men ni ska INTE betygsätta det här, det är nyttigt för era hjärnor att kämpa lite och det är svårt att hitta logiska länkar från slagsmål till mina observationer av djurlivet här... Efter en jättemysig internationel jul-buffé kommer jag ut på gatorna runt King's Cross vid 11 PM, ungefär. Och vad ser vi då springa över gatan??? En RÄV!!! Jag vet inte om det bara jag som är chockad, men jag har bara någonsin sett en räv en gång förut och det var när vi var ute och red! Fast de håller ju på med rävjakt ute på landet här, så jag antar att de kanske är säkrare innne i stan? Det enda vilda djur jag sett här innan är en styck mus i tunnelbanan, och det är inte riktigt på samma nivå...
Nu kommer det ni alla, i hemlighet, i era morbida hjärnor väntat på: Liket!!! Jag vet inte hur många mer än vi (jag, Kala och Sami) som pluggat filosofi på gymnasiet och även om ni gjort det är det inte säkert att ni minns det, så vi kör en snabb recap: "Största möjliga lycka för största möjliga antal" är en filosofisk ståndpunkt som brukar kallas utilitarism. Den brukar förknippas med Jermy Bentham. Om ni inte känner igen detta har ni antingen inte läst filosofi eller så har ni sovit på lektionerna... I alla fall när vi läste om honom fick vi veta att han fortfarande är väldigt viktig för ett universitet nånstans, att man har hans skelett, att det brukar vara med på middagar och så vidare. Anledningen till att jag minns detta mycket mer än mycket från den kursen var väl att det var så knäppt! Och nu, idag, gissa vad jag upptäcker: Jag pluggar på just det knäpp-universitetet!!!! Hur osannolikt är inte det! Det som ser ut som en vaxdocka är uppenbarligen ett påklätt skelett, numera med vaxhuvud, eftersom orginalhuvudet typ ruttnade och nu förvaras under "kontrollerade former" nån annanstans på universitetet!!! Håret ska dock uppenbarligen vara orginal... För er som varit här: Minns ni vaxdockan i den pampiga huvudbyggnaden? That's him... Suck, britter! eller forskare! Eller whoever som kom på idéen!
Och just när ni trodde att det inte kunde bli konstigare: Nu i helgen este jag till en annan värld med Walking and Hiking Society. Det verkade som en halvtimmes tågresa från London, men det måste varit ett förtrollat tåg, för när vi stiger av möts vi att ett landskap fullt av kullar och strålande sol! Inget av dem är särskilt vanligt förkommande här i storstaden... Om ni tycker att så kulligt kan det väl inte ha varit: säg det till mina ben! Mina muskler talar ett tydligt språk, spåren av de branta klättringarna finns kvar! Men det var på det stora hela en underbar hösthajk! Jag borde göra mer sånt hemma! Nån som är sugen på att hajka med mig? Uppe vid kullaberg kanske? Eller Brösarps backar?
Ja, detta är väl kanske inte en komplett översikt över vad jag gjort, jag har hoppat över Cambridge, Harry Potter-sightseeing turen och cocktailbaren bland annat. Men om jag berättar allt här kanske ni inte vill träffa mig när jag kommer hem!
Lots of Love och (delvis till min stora panik, jag trivs här OCH har fem uppsatser till att få färdigt!!! Men saknar er!) vi ses snart!!!
Att Överdosera Engelska Byar
Snyft, snyft! Stackars mig, nu sitter jag helt ensam i mitt lilla rum igen efter att Kala åkt ifrån mig igen... Jag har blivit lite bortskämd md besök eftersom min käre bror var här för bara två veckor sen. Även då var det full fart. Vi såg den fantastiska musikalen Wicked varpå jag märkte en del intressanta grejer som jag helt missat första gången. Jag lyckades också nästan hitta tillbaka till den trevliga restaurangen som ligger i närheten utan hjälp. Jag känner mig i ärlighetens namn tvugen att säga nästan... Jag blev lite förvirrad och fick fråga polisen som stod och såg rolig ut (deras hattar ÄR roliga) om han visste. Det gjorde han faktiskt och vi var framme, det var bara det att där var lite byggnadsgrejer i vägen och en väldigt diskret skylt... Eric blev också medsläpad till Bonfire nights fyrverkerier, London Dungeon, Camden market och en pub. Han verkade dock inte ha något emot det, särskilt inte det sistnämda! Alla som känner oss båda lär bli chockade över att höra att vår shoppingrunda slutade med att han utökat sin garderob med ett par jeans och typ fyra skjortor medan jag köpt en (1!) pin.... Det har dock en naturlig förklaring. Jag är en jättesnäll storasyster som väntar vid killarnas provrum, hämtar andra storlekar och agerar smakråd utan att kräva att få spendera lika mycket tid på tjejavdelningen. Nu vill jag ha jättemycket beröm och förhopnningsvis förstår min lille bror att jag förtjänar en stor, fin julklapp! En ponny???
Med Kala blev det också många intressanta upplevelser! Shopping var ju självskrivet och den här gången lyckades jag fynda, vi var ju båda intresserade av samma avdelningar. Mitt mål att köpa varma vinterkläder (jag äger varken mössa eller vantar, eller jo, det gör jag, men de rymde ur väskan (för jag kom ihåg att lägga ner dem) och ville inte med till London) lyckades jag dock inte riktigt uppfylla... Det blev en jättefin, tunn, ärmlös klänning (den ÄR jättefin!), ett svart linne (som man ju alltid behöver) och en kavaj (önskar att jag inte behövde säga det här, för kavaj låter varmt, men det är en spetskavaj... Vilket betyder att den består av lika mycket hål som tråd...). Just nu insåg jag också att både kavajen och klänningen lär behöva handtvättas. VARFÖR tänker man inte på det i förväg? Jag och Kala fortsatte i alla fall vår fancy city-dag med en promenad genom Hyde Park följd av Afternoon Tea på The Kensington Hotel! Det var helt fantastiskt! Man satt i ett rum som åminde om ett stort vardagsrum i ett slott - varmt ljus, soffor, fåtöljer och små bord utplacerade, kristallkronor, konstverk, tunga gardiner! Med Darjeeling te och små sandwitches, scones och sötsaker kunde det inte bli mycket bättre! Jo, om man kunde äta mer!!! Jag förstår nämligen inte hur det funkar, vi var hungriga när vi kom dit och ändå kändes det omöjligt att äta mer efter sex pyttesmå snittar och en och en halv scone. (För visst håller ni med mig om att det heter en scone? Kala ville ha det till "ett scone", men jag känner att det låter inte riktigt rätt..) Resten, det vill säga de små kakorna som kom in på ett kakfat i två våningar fick vi kämpa med och ändå klarade vi absolut inte att äta upp det! Jag förstår inte hur det kan vara så mättande! Efter ungefär två timmar lämnade vi de överblivna kakorna åt deras öde och vandrade tillbaka hemåt. Eller, ja, till lämplig tube station... Gå hem från South Kensington kändes inte lockande med redan ömma föter och i det kalla kvällsvädret (det skulle antagligen ta närmare fyra timmar, så våga inte säga att vi är mesiga...). Kvällen avslutades med champagedrinkar i Sky Lounge på våning 32 i min byggnad, med en fantastisk utsikt över London. Jag vet att jag sa att vi var mätta, men en drink kan man alltid få ner...
Dagen efter blev det upp äckligt tidigt eftersom vi hade bestämt os för att se mer av England. Klockan 8,20 hoppade vi på en buss som skulle ta oss och en massa andra UCL-studenter två och en halv timme västerut från London. Det var väldigt skönt att få sova på bussen!!! Första stoppet var Avebury, en liten by där de också har stora stenar a la Stonehenge (=stora stenar i en skum formation som man inte riktig vet varför de sattes upp). Från en liten ås hade man i alla fall en fantastisk utsikt över landskapet med dess fält och kullar. Vi besökte också "the manor" som var helt nyöppnat efter BBC:s renovering. De har inrett varje rum enligt en period i husets historia - en salong från 1939 tillhörande en arkeolg, med radio med Neville Chamberlains tal om krig mot Tyskland, rummen iordningställda för drottning Anne på 1700-talet, ett sovrum från 1500-talet, köket efter en stor fest 1912 och ett billiardrum med pip-lukt! Bäst av allt var att det var fritt fram att röra! Skvätta mjöl på varandra, spela billiard, ligga i drottningens säng, eller, bäst av allt, ta ut de gamla underbara böckerna ur bokhylan och bläddra i dem!!! Jag hittade en Shakespear och lyckades bli av med Karolina... Oj då!
Efter den upplevelsen åkte vi vidare till Lacock. Det var otroligt, såg ut som en av de små riktigt engelska byarna från "Morden i Midsommer". Som tur var kom vi därifrån levande... Massor av små söta hus, varav ett tydligen varit familjen Potters hus i filmerna (om ni frågar vilka filmer slår jag er...). En gammal kyrka fanns där också. Vi passade också på att besöka det vackra klostret med trädgårdar där pelargångarna också tjänat som bitar av Hogwarts. Det var så oerhört pittoreskt allting. Jag tror nästan att jag fick en överdos av engelskhet! Det var så många ögonblick av "jag trodde inte att det här fanns på riktigt".
Så nu måste jag återhämta mig med en kopp te, tror jag... Kala tog ju med sig lite äkta svensk marabou-choklad till mig, vilket får mig att sitta här och längta efter te och choklad!
From all of us (mig och min gosedjurselefantsmaskot i brist på bättre) to all of you, kisses!
Med Kala blev det också många intressanta upplevelser! Shopping var ju självskrivet och den här gången lyckades jag fynda, vi var ju båda intresserade av samma avdelningar. Mitt mål att köpa varma vinterkläder (jag äger varken mössa eller vantar, eller jo, det gör jag, men de rymde ur väskan (för jag kom ihåg att lägga ner dem) och ville inte med till London) lyckades jag dock inte riktigt uppfylla... Det blev en jättefin, tunn, ärmlös klänning (den ÄR jättefin!), ett svart linne (som man ju alltid behöver) och en kavaj (önskar att jag inte behövde säga det här, för kavaj låter varmt, men det är en spetskavaj... Vilket betyder att den består av lika mycket hål som tråd...). Just nu insåg jag också att både kavajen och klänningen lär behöva handtvättas. VARFÖR tänker man inte på det i förväg? Jag och Kala fortsatte i alla fall vår fancy city-dag med en promenad genom Hyde Park följd av Afternoon Tea på The Kensington Hotel! Det var helt fantastiskt! Man satt i ett rum som åminde om ett stort vardagsrum i ett slott - varmt ljus, soffor, fåtöljer och små bord utplacerade, kristallkronor, konstverk, tunga gardiner! Med Darjeeling te och små sandwitches, scones och sötsaker kunde det inte bli mycket bättre! Jo, om man kunde äta mer!!! Jag förstår nämligen inte hur det funkar, vi var hungriga när vi kom dit och ändå kändes det omöjligt att äta mer efter sex pyttesmå snittar och en och en halv scone. (För visst håller ni med mig om att det heter en scone? Kala ville ha det till "ett scone", men jag känner att det låter inte riktigt rätt..) Resten, det vill säga de små kakorna som kom in på ett kakfat i två våningar fick vi kämpa med och ändå klarade vi absolut inte att äta upp det! Jag förstår inte hur det kan vara så mättande! Efter ungefär två timmar lämnade vi de överblivna kakorna åt deras öde och vandrade tillbaka hemåt. Eller, ja, till lämplig tube station... Gå hem från South Kensington kändes inte lockande med redan ömma föter och i det kalla kvällsvädret (det skulle antagligen ta närmare fyra timmar, så våga inte säga att vi är mesiga...). Kvällen avslutades med champagedrinkar i Sky Lounge på våning 32 i min byggnad, med en fantastisk utsikt över London. Jag vet att jag sa att vi var mätta, men en drink kan man alltid få ner...
Dagen efter blev det upp äckligt tidigt eftersom vi hade bestämt os för att se mer av England. Klockan 8,20 hoppade vi på en buss som skulle ta oss och en massa andra UCL-studenter två och en halv timme västerut från London. Det var väldigt skönt att få sova på bussen!!! Första stoppet var Avebury, en liten by där de också har stora stenar a la Stonehenge (=stora stenar i en skum formation som man inte riktig vet varför de sattes upp). Från en liten ås hade man i alla fall en fantastisk utsikt över landskapet med dess fält och kullar. Vi besökte också "the manor" som var helt nyöppnat efter BBC:s renovering. De har inrett varje rum enligt en period i husets historia - en salong från 1939 tillhörande en arkeolg, med radio med Neville Chamberlains tal om krig mot Tyskland, rummen iordningställda för drottning Anne på 1700-talet, ett sovrum från 1500-talet, köket efter en stor fest 1912 och ett billiardrum med pip-lukt! Bäst av allt var att det var fritt fram att röra! Skvätta mjöl på varandra, spela billiard, ligga i drottningens säng, eller, bäst av allt, ta ut de gamla underbara böckerna ur bokhylan och bläddra i dem!!! Jag hittade en Shakespear och lyckades bli av med Karolina... Oj då!
Efter den upplevelsen åkte vi vidare till Lacock. Det var otroligt, såg ut som en av de små riktigt engelska byarna från "Morden i Midsommer". Som tur var kom vi därifrån levande... Massor av små söta hus, varav ett tydligen varit familjen Potters hus i filmerna (om ni frågar vilka filmer slår jag er...). En gammal kyrka fanns där också. Vi passade också på att besöka det vackra klostret med trädgårdar där pelargångarna också tjänat som bitar av Hogwarts. Det var så oerhört pittoreskt allting. Jag tror nästan att jag fick en överdos av engelskhet! Det var så många ögonblick av "jag trodde inte att det här fanns på riktigt".
Så nu måste jag återhämta mig med en kopp te, tror jag... Kala tog ju med sig lite äkta svensk marabou-choklad till mig, vilket får mig att sitta här och längta efter te och choklad!
From all of us (mig och min gosedjurselefantsmaskot i brist på bättre) to all of you, kisses!
Happy Halloween!
Det var ett tag sen mitt senaste inlägg, I know... Ni kan nog gissa varför, men eftersom jag ägnat så mycket tid åt att plugga att jag inte hunnit blogga tänker jag inte ägna min kära bloggtid åt indirekt pluggtänkande genom att klaga på det. Nu kanske ni tror att detta blir ett väldigt tråkigt inlägg, att jag har ägnat all min tid åt pluggandet och eftersom jag inte tänker skriva om det har jag inget att skriva om. Men så är det inte!
Jag har till exempel hunnit vara med i FN! Eller ja, i alla fall ett FN-rollspel vilket kanske inte är riktigt lika coolt, men ändå var väldigt intressant! Det var nog tur att vi inte var riktiga FN med tanke på hur det slutade... Men för att börja från början så var jag alltså Marocco och diskussionen var om Libyens framtid. Marocco var inte direkt kompisar med Gaddafi, han brukade gadda(fi)(hihihi) ihop sig med andra mot stackars oss. Han tyckte inte att vi skulle få fortsätta ha Västsahara som koloni, till exempel. Det nya övergångrsrådet är därimot min nya bästa vän och jag vill att de också ska bli kompisar med min stora kompis USA som tycker så mycket om mig att vi har militärövningar ihop... Vi diskuterade, allt var mycket formellt och lita läskigt, sen skrev vi resolutioner. Vi i arabländerna samarbetade och av någon anledning satt Nordkorea tillsammans med oss. Jag antar att den stackaren inte hade några vänner. De är ju lite av ett enstörings-land... :( Lunchen var svettig. När man har klätt sig i svarta tajta jeans, långärmad svart skjorta etc för att passa in i generalförsamlingen så uppskattar man inte riktigt 20 grader och stekand sol... Men samtidigt kan man ju inte klaga när de englska vädermaktrna faktiskt är generösa både med grader och ljus. Efter lunch urartade det hela lite... Vi fick se nyhetsklipp av hur Nordkorea sålde vapen till Gaddafi (det här var innan han dog...) och innan vi hunnit komma fram till någon lösning så var där terrordåd i Isreal och fullskaligt krig i Libyen. Jag och några andra, typ Brasilien försökte mäkla fred (jag vill inte ha ett tredje världskrig i ett grannland), men det gick inte så bra... Folk började förklara krig och hota varandra till höger och vänster, så jag tror att vårt FN misslyckades rätt rejält med att hålla fred... Men jag fick en flaska vin som pris för att jag var den som förbättrat mig mest under dagen! Man kan ta det som att jag var riktigt usel i början, visserligen, men jag väljer att tolka det positivt! Dagens insikt var att Nordkoreaner är fantastiskt trevliga! Va, tänker väl ni, de sålde ju vapen och var läskiga! Och det är ju sant, men på puben efter själva konferansen insåg jag att Nordkoreas representant var väldigt trevlig. Det kanske är ett land man borde försöka förbättra relationerna till trots allt?? (Behöver ju inte nämna att "Nordkoreanen" egentligen var tysk...;)) Det var ganska intressant att inse att man inte kunde de andras namn, eftersom man tilltalat varandra med "The delegate from X" hala dagen... Det blev många "Ursäkta! Ehhh, Frankrike, vad heter du egentligen?" Och jag vet fortfarande inte vad de flesta egentligen hette... :P
Jag har också varit på roliga drama och FN workshops och så har jag såklart gått på pubar och träffat kompisar. Att träffas på en pub och ta en öl en torsdag känns helt ok, medan det var lite märkligt att blanda vodkadrinkar i mina kompisars lägenhet en måndag... Men är det någons födelsedag så är det... Jag har också lagat mat på en gas-spis för första gången. Tack och lov att jag inte har en sådan!!! Värmen kom ju upp på sidorna om kastrullen och eftersom vi lagade risotto och därmed var tvugna att röra hela tiden ledde det tll att händerna blev helt skållade :( Aj! Samma kväll gjorde jag ett misstag som man bara gör en enda gång... Det var smärtsamt och jag utfärdar härmd en officiell varning till alla linsbärare! Om ni lagar något med chilli, kom ihåg att tvätta händerna NOGA innan ni tar ut linserna på kvällen!!! Om ni inte gör det känns det som någon hällt syra i era ögon... Ouch! Tur att risotton blev god, annars hade det inte varit värt skadorna!
Jag har också upplevt en sak som gör mig än mer Londonisk (jag vet inte riktigt hur man adjektiverar London)... Missat sista tunnelbanan! Jag var hemma hos kompisar, vi hade jättekul, gjorde "Jag har aldrig...", lärde oss kinesiska och hade yogaövningar på golvet och jag ville inte alls gå hem! Så jag gick i vad jag trodde var sista minuten, sprang nästan hela vägen (som tur var var där nedförsbacke), men hann inte riktigt. Så jag irrade omkring i typ 20 minuter för att hitta min bussållplats och när jag lyckats komma på och av bussen på rätt station kände jag inte igen mig! Bussen stannade nämligen på nån annan sida kvareret. Jag fick nog vanda runt i cirklar i en halvtimme innan jag fattade var jag var... Och jag som trodde att mitt lokalsinne hade förbättrats! Jag hade fel...
Och nu är det Halloween! Jag har varit på en spökvandring i området runt St Pauls med Hiking and Walking Society. Historierna var väl inte direkt läskiga, men sällskapet var trevligt och vi passade på att besöka en del pubar på vägen. Igår var det dags för den första Halloweenfesten. Jag var utstyrd i Djävulshorn och med en treudd och jag måste säga att det vapnet gjorde att jag kände mig säkrare på vägen hem! Jag kanske alltid borde bära runt på det? En halvmeter lång, glittrig treudd... Viss risk att folk tror att jag är knäpp, men då vågar de kanske inte komma för nära... Nu ska jag iväg på halloweenkväll bestående av fängelsemuseum, pumpalycktatillverkning (jag älskar långa, tyskaaktiga ord...) och middag!
Happy and Scary Halloween!
Jag har till exempel hunnit vara med i FN! Eller ja, i alla fall ett FN-rollspel vilket kanske inte är riktigt lika coolt, men ändå var väldigt intressant! Det var nog tur att vi inte var riktiga FN med tanke på hur det slutade... Men för att börja från början så var jag alltså Marocco och diskussionen var om Libyens framtid. Marocco var inte direkt kompisar med Gaddafi, han brukade gadda(fi)(hihihi) ihop sig med andra mot stackars oss. Han tyckte inte att vi skulle få fortsätta ha Västsahara som koloni, till exempel. Det nya övergångrsrådet är därimot min nya bästa vän och jag vill att de också ska bli kompisar med min stora kompis USA som tycker så mycket om mig att vi har militärövningar ihop... Vi diskuterade, allt var mycket formellt och lita läskigt, sen skrev vi resolutioner. Vi i arabländerna samarbetade och av någon anledning satt Nordkorea tillsammans med oss. Jag antar att den stackaren inte hade några vänner. De är ju lite av ett enstörings-land... :( Lunchen var svettig. När man har klätt sig i svarta tajta jeans, långärmad svart skjorta etc för att passa in i generalförsamlingen så uppskattar man inte riktigt 20 grader och stekand sol... Men samtidigt kan man ju inte klaga när de englska vädermaktrna faktiskt är generösa både med grader och ljus. Efter lunch urartade det hela lite... Vi fick se nyhetsklipp av hur Nordkorea sålde vapen till Gaddafi (det här var innan han dog...) och innan vi hunnit komma fram till någon lösning så var där terrordåd i Isreal och fullskaligt krig i Libyen. Jag och några andra, typ Brasilien försökte mäkla fred (jag vill inte ha ett tredje världskrig i ett grannland), men det gick inte så bra... Folk började förklara krig och hota varandra till höger och vänster, så jag tror att vårt FN misslyckades rätt rejält med att hålla fred... Men jag fick en flaska vin som pris för att jag var den som förbättrat mig mest under dagen! Man kan ta det som att jag var riktigt usel i början, visserligen, men jag väljer att tolka det positivt! Dagens insikt var att Nordkoreaner är fantastiskt trevliga! Va, tänker väl ni, de sålde ju vapen och var läskiga! Och det är ju sant, men på puben efter själva konferansen insåg jag att Nordkoreas representant var väldigt trevlig. Det kanske är ett land man borde försöka förbättra relationerna till trots allt?? (Behöver ju inte nämna att "Nordkoreanen" egentligen var tysk...;)) Det var ganska intressant att inse att man inte kunde de andras namn, eftersom man tilltalat varandra med "The delegate from X" hala dagen... Det blev många "Ursäkta! Ehhh, Frankrike, vad heter du egentligen?" Och jag vet fortfarande inte vad de flesta egentligen hette... :P
Jag har också varit på roliga drama och FN workshops och så har jag såklart gått på pubar och träffat kompisar. Att träffas på en pub och ta en öl en torsdag känns helt ok, medan det var lite märkligt att blanda vodkadrinkar i mina kompisars lägenhet en måndag... Men är det någons födelsedag så är det... Jag har också lagat mat på en gas-spis för första gången. Tack och lov att jag inte har en sådan!!! Värmen kom ju upp på sidorna om kastrullen och eftersom vi lagade risotto och därmed var tvugna att röra hela tiden ledde det tll att händerna blev helt skållade :( Aj! Samma kväll gjorde jag ett misstag som man bara gör en enda gång... Det var smärtsamt och jag utfärdar härmd en officiell varning till alla linsbärare! Om ni lagar något med chilli, kom ihåg att tvätta händerna NOGA innan ni tar ut linserna på kvällen!!! Om ni inte gör det känns det som någon hällt syra i era ögon... Ouch! Tur att risotton blev god, annars hade det inte varit värt skadorna!
Jag har också upplevt en sak som gör mig än mer Londonisk (jag vet inte riktigt hur man adjektiverar London)... Missat sista tunnelbanan! Jag var hemma hos kompisar, vi hade jättekul, gjorde "Jag har aldrig...", lärde oss kinesiska och hade yogaövningar på golvet och jag ville inte alls gå hem! Så jag gick i vad jag trodde var sista minuten, sprang nästan hela vägen (som tur var var där nedförsbacke), men hann inte riktigt. Så jag irrade omkring i typ 20 minuter för att hitta min bussållplats och när jag lyckats komma på och av bussen på rätt station kände jag inte igen mig! Bussen stannade nämligen på nån annan sida kvareret. Jag fick nog vanda runt i cirklar i en halvtimme innan jag fattade var jag var... Och jag som trodde att mitt lokalsinne hade förbättrats! Jag hade fel...
Och nu är det Halloween! Jag har varit på en spökvandring i området runt St Pauls med Hiking and Walking Society. Historierna var väl inte direkt läskiga, men sällskapet var trevligt och vi passade på att besöka en del pubar på vägen. Igår var det dags för den första Halloweenfesten. Jag var utstyrd i Djävulshorn och med en treudd och jag måste säga att det vapnet gjorde att jag kände mig säkrare på vägen hem! Jag kanske alltid borde bära runt på det? En halvmeter lång, glittrig treudd... Viss risk att folk tror att jag är knäpp, men då vågar de kanske inte komma för nära... Nu ska jag iväg på halloweenkväll bestående av fängelsemuseum, pumpalycktatillverkning (jag älskar långa, tyskaaktiga ord...) och middag!
Happy and Scary Halloween!
Två pluggveckor in
Klockan är 22.52 engelsk tid och jag har just blivit klar med pluggandet. Det har varit mörkt utanför mitt fönster i flera timmar, tekannan är sedan länge tom. Arbetsdagen som började klockan 10.00 är äntligen slut...
Det där lät väl lagom deprimerande! Som sagt, tempot här är högt och man kommer alltid efter i början. Tror nästan det är en naturlag... Typ som den där om kroppars tröghet. För er som glömt fysiken betyder det typ att alla kroppar (föremål) i rörelse "vill" fortsätta framåt och att de som är stilla inte "vill" börja röra sig. (Min bror och mina kära naturvetarvänner hade nog kunnat förklara det bätre, men ni är inte här, så skyll er själva!) Likheten är att min kropp/hjärna uppenbarligen inte vill börja plugga igen efter ledigheten... Så jag låg lite back, men bestämde mig för att ta igen det den här veckan. Igår läste jag mellan 9AM och 3AM, med avbrott för mat, föreläsning och, tack och lov för min mentala hälsa, drama workshop där vi imiterade bin och lekte fjantiga lekar. Det kanske inte låter som man är helt mentalt frisk när man imiterar bin heller. Men jag tror inte jag är galen och jag tror inte att ni tror att jag tror att ni tror att jag är galen heller. Eller?
Men pluggandet är oerhört intressant! Och jag har hunnit med att "ha kul också" som morfar alltid brukar tjata på mig om. Jag trodde det var vanligare att de tjatade om att man ska bruka allvar, men jag föredrar det såhär! Jag har till exempel gått på Freshers' Ball som inte var någon bal så som vi lundensare eller askungentittare brukar tänka oss det utan helt enkelt en fest. Alltså tappade jag inga skor och träffade heller ingen prins. Men å andra sidan slapp jag gå hem vid midnatt och det var kul att få klä upp sig och uppleva Ministry of Sound. Jag har fortfarande inte blivit så engelsk att jag lämnar alla former av ytterkläder hemma när jag går ut för att spara garderobspengar. Jag brukar ju frysa ganska lätt och att vara blå och knottrig är inte särskilt attraktivt om man inte är en smurf med dålig hud. Eller, vid närmare eftertanke är det inte särskilt attraktivt då heller... Men jag lyckades undvika det ödet, profilbilden på facebook är från den kvällen. Säger någon att jag ser ut som en finnig smurf där ska jag använda kraften för att strypa er, var ni än är...
Jag har också sysselsatt mig med en klassisk Londonsysselsättning: Shopping. Min första klädshoppingtur gick på £30, men resultated är helt otippat. Nu när jag säger otippat konstaterar ni nog att det inte var nån vanlig tröja eller ett par jeans. Louise kanske gissar beige (Vilket är fel, jag har inte ändrat mig helt gällande den färgen), Puff kanske satsar på något som hon hade kunnat ha (vilket varit möjligt) och vilka andra intressanta kombinationer av balkänningar (för £30), bikinis och ullmössor ni ser vet jag inte riktigt. Men svaret är i alla fall vattenavstötande vandringsbyxor och underställ. Jag hör nästan hur ni hostar till och undrar vad jag ska med det till i London. Jag har nämligen lyckats bli inblandad i Universitetets Walking and Hiking Society. Det är helt underbart, vi har redan gjort en "walk" från Towern ut till Greenwich och en ute på landet nära Windsor. Jag älskar ju långpromenader och hajker och på det här sättet får jag se så mycket mer av London med omnejd! Jag har lyckats övertala min kära bror att ta med sig mina ridkängor hit när han kommer på besök, så jag har några mer rejäla skor. Understället har jag inte riktigt användning för än, men vädret här är rätt läskigt i Nov/Dec. Och annars så kommer jag ju hem till den underbara tropiska svenska vintern till jul. Förhoppningvis, om inte befolkningsökningen bland mina grejor varit för stor, kommer understället ju med hem. Det finns dock en viss risk för ökad dödlighet bland grejerna i december, när det blir tydligt att befolkningsökningen inte rymms inom det tillgängliga området. Byxorna har jag faktiskt redan använt och haft nytta av! De var dock lite för långa, eller så var jag för kort, när jag köpte dem. Eftersom jag inte kan göra något åt mig själv bestämde jag mig för att redigera byxorna. I vanliga fall när jag lägger upp byxor används symaskin, måttband, skräddarkrita (om jag hittar nån...) massor av knappnålar och ev sprättare. Små stygn och att jag alltid zick-zackar kanterna gör att trådåtgången blir ganska stor. Med tanke på den begränsade platsen i min resväska var det enda jag hade här ett lite reklamsypacket - en synål, en knappnål, små stumpar av trådar i olika färger och två knappar (som jag inte hade någon nytta av... men vem vet, jag vågar inte anklaga dem för att vara onödiga än). Så resurserna var inte vad jag är van vid... Alltså blev resultatet inte heller det, det ser ut som dagispyssel! Ett byxben på de mörkblå byxorna är diskret uppsytt med svart tråd. Till det andra fick jag använda en något minde diskret ljusblå. Eftersom jag hade ont både om tråd och tid är styngnen väldigt stora och där är mycket tyg kvar"innuti", för eftersom jag inte kunde zickzacka vill jag inte klippa... Mina syeristkompisar hade skämts! Jag var i ärlighetensnamn väldigt lockad att göra det mamma berättat att hon gjorde som ung - häfta upp dem! Men jag har ingen häftapparat, så den planen fick jag överge... Jag är annars bra på det, i gymnasiet tillverkade jag en bläckfisk av hönsnät och tyg, till stor del med hjälp av en häftapparat. Han hette Bobby och var med i petrispexet. Han var dock väldigt obekväm, hönsnätet skar in i armarna.
Jag har för övrigt fått veta varför jag inte är bättre på att städa och laga mat! Jag är säker på att ni också har funderat på det (gällande er själva, inte mig, tack...) Nu har jag svaret! Det var en hjälpsam egyptier i tvättstugan som berättade för mig att jag lekte för lite med barbies när jag var liten! Så enkelt är det tydligen! Vår konservation började med att han stod och såg hjälplös ut medan vatten rann ut ur hans strykjärn. Jag hjälpte honom (vred om ratten från "wet" till "dry", så det var ju inte så jättesvårt...) vilket fick honom att säga något i still med att kvinnor är bättre på att tvätta för det var något vi hade med oss sen födseln. Jag protesterade, men han fortsatte med att kvinnor var bättre på att städa och laga mat också och att han därför hade velat ha en tjej som rumskompis. (Och varför tror han den tjejen skulle vilja laga met åt honom?) När jag sa att jag inte var bättre på att, till exempel stryka, städa eller laga mat än vad han var sa han att jag hade lekt för lite med barbie-dockor. Och han har ju såklart rätt! För vilka föräldrar låter inte sin dotter använda heta strykjärn, potentiellt giftiga rengöringmedel och ugnar av lagom storlek att krypa in i när hon leker med sina dockor? Men enligt det sättet att se det på borde min lillebror vara en virtouos i alla hushållskonster. Han brukade nämligen "städa bort" mina barbie-dockor från mitt rum, prydligt knyta ihop dem och antingen hänga upp dem på tork från tornet i riddarborgen eller lägga in dem för grillning i leksaksugnen. Eric, det är du som får laga mat till mig när du kommer hit!
Det där lät väl lagom deprimerande! Som sagt, tempot här är högt och man kommer alltid efter i början. Tror nästan det är en naturlag... Typ som den där om kroppars tröghet. För er som glömt fysiken betyder det typ att alla kroppar (föremål) i rörelse "vill" fortsätta framåt och att de som är stilla inte "vill" börja röra sig. (Min bror och mina kära naturvetarvänner hade nog kunnat förklara det bätre, men ni är inte här, så skyll er själva!) Likheten är att min kropp/hjärna uppenbarligen inte vill börja plugga igen efter ledigheten... Så jag låg lite back, men bestämde mig för att ta igen det den här veckan. Igår läste jag mellan 9AM och 3AM, med avbrott för mat, föreläsning och, tack och lov för min mentala hälsa, drama workshop där vi imiterade bin och lekte fjantiga lekar. Det kanske inte låter som man är helt mentalt frisk när man imiterar bin heller. Men jag tror inte jag är galen och jag tror inte att ni tror att jag tror att ni tror att jag är galen heller. Eller?
Men pluggandet är oerhört intressant! Och jag har hunnit med att "ha kul också" som morfar alltid brukar tjata på mig om. Jag trodde det var vanligare att de tjatade om att man ska bruka allvar, men jag föredrar det såhär! Jag har till exempel gått på Freshers' Ball som inte var någon bal så som vi lundensare eller askungentittare brukar tänka oss det utan helt enkelt en fest. Alltså tappade jag inga skor och träffade heller ingen prins. Men å andra sidan slapp jag gå hem vid midnatt och det var kul att få klä upp sig och uppleva Ministry of Sound. Jag har fortfarande inte blivit så engelsk att jag lämnar alla former av ytterkläder hemma när jag går ut för att spara garderobspengar. Jag brukar ju frysa ganska lätt och att vara blå och knottrig är inte särskilt attraktivt om man inte är en smurf med dålig hud. Eller, vid närmare eftertanke är det inte särskilt attraktivt då heller... Men jag lyckades undvika det ödet, profilbilden på facebook är från den kvällen. Säger någon att jag ser ut som en finnig smurf där ska jag använda kraften för att strypa er, var ni än är...
Jag har också sysselsatt mig med en klassisk Londonsysselsättning: Shopping. Min första klädshoppingtur gick på £30, men resultated är helt otippat. Nu när jag säger otippat konstaterar ni nog att det inte var nån vanlig tröja eller ett par jeans. Louise kanske gissar beige (Vilket är fel, jag har inte ändrat mig helt gällande den färgen), Puff kanske satsar på något som hon hade kunnat ha (vilket varit möjligt) och vilka andra intressanta kombinationer av balkänningar (för £30), bikinis och ullmössor ni ser vet jag inte riktigt. Men svaret är i alla fall vattenavstötande vandringsbyxor och underställ. Jag hör nästan hur ni hostar till och undrar vad jag ska med det till i London. Jag har nämligen lyckats bli inblandad i Universitetets Walking and Hiking Society. Det är helt underbart, vi har redan gjort en "walk" från Towern ut till Greenwich och en ute på landet nära Windsor. Jag älskar ju långpromenader och hajker och på det här sättet får jag se så mycket mer av London med omnejd! Jag har lyckats övertala min kära bror att ta med sig mina ridkängor hit när han kommer på besök, så jag har några mer rejäla skor. Understället har jag inte riktigt användning för än, men vädret här är rätt läskigt i Nov/Dec. Och annars så kommer jag ju hem till den underbara tropiska svenska vintern till jul. Förhoppningvis, om inte befolkningsökningen bland mina grejor varit för stor, kommer understället ju med hem. Det finns dock en viss risk för ökad dödlighet bland grejerna i december, när det blir tydligt att befolkningsökningen inte rymms inom det tillgängliga området. Byxorna har jag faktiskt redan använt och haft nytta av! De var dock lite för långa, eller så var jag för kort, när jag köpte dem. Eftersom jag inte kan göra något åt mig själv bestämde jag mig för att redigera byxorna. I vanliga fall när jag lägger upp byxor används symaskin, måttband, skräddarkrita (om jag hittar nån...) massor av knappnålar och ev sprättare. Små stygn och att jag alltid zick-zackar kanterna gör att trådåtgången blir ganska stor. Med tanke på den begränsade platsen i min resväska var det enda jag hade här ett lite reklamsypacket - en synål, en knappnål, små stumpar av trådar i olika färger och två knappar (som jag inte hade någon nytta av... men vem vet, jag vågar inte anklaga dem för att vara onödiga än). Så resurserna var inte vad jag är van vid... Alltså blev resultatet inte heller det, det ser ut som dagispyssel! Ett byxben på de mörkblå byxorna är diskret uppsytt med svart tråd. Till det andra fick jag använda en något minde diskret ljusblå. Eftersom jag hade ont både om tråd och tid är styngnen väldigt stora och där är mycket tyg kvar"innuti", för eftersom jag inte kunde zickzacka vill jag inte klippa... Mina syeristkompisar hade skämts! Jag var i ärlighetensnamn väldigt lockad att göra det mamma berättat att hon gjorde som ung - häfta upp dem! Men jag har ingen häftapparat, så den planen fick jag överge... Jag är annars bra på det, i gymnasiet tillverkade jag en bläckfisk av hönsnät och tyg, till stor del med hjälp av en häftapparat. Han hette Bobby och var med i petrispexet. Han var dock väldigt obekväm, hönsnätet skar in i armarna.
Jag har för övrigt fått veta varför jag inte är bättre på att städa och laga mat! Jag är säker på att ni också har funderat på det (gällande er själva, inte mig, tack...) Nu har jag svaret! Det var en hjälpsam egyptier i tvättstugan som berättade för mig att jag lekte för lite med barbies när jag var liten! Så enkelt är det tydligen! Vår konservation började med att han stod och såg hjälplös ut medan vatten rann ut ur hans strykjärn. Jag hjälpte honom (vred om ratten från "wet" till "dry", så det var ju inte så jättesvårt...) vilket fick honom att säga något i still med att kvinnor är bättre på att tvätta för det var något vi hade med oss sen födseln. Jag protesterade, men han fortsatte med att kvinnor var bättre på att städa och laga mat också och att han därför hade velat ha en tjej som rumskompis. (Och varför tror han den tjejen skulle vilja laga met åt honom?) När jag sa att jag inte var bättre på att, till exempel stryka, städa eller laga mat än vad han var sa han att jag hade lekt för lite med barbie-dockor. Och han har ju såklart rätt! För vilka föräldrar låter inte sin dotter använda heta strykjärn, potentiellt giftiga rengöringmedel och ugnar av lagom storlek att krypa in i när hon leker med sina dockor? Men enligt det sättet att se det på borde min lillebror vara en virtouos i alla hushållskonster. Han brukade nämligen "städa bort" mina barbie-dockor från mitt rum, prydligt knyta ihop dem och antingen hänga upp dem på tork från tornet i riddarborgen eller lägga in dem för grillning i leksaksugnen. Eric, det är du som får laga mat till mig när du kommer hit!
Something is wrong... och jakten på engelskhet
Okej, det har hänt något mycket konstigt... Och med mycket menar jag MYCKET! Vi var nog alla besvikna på årets sommar, eller rättare sagt, avsaknad av sommar. För alla er som undrade var den höll hus kan jag tillkännage att jag har hittat den! Och den har lärt sig väl av alla spionfilmer och liknande och gömt sig på ett så osannolikt ställe som möjligt: England! För vem skulle komma på idéen att komma hit i jakten på sommar? Men här håller den alltså hus! De senaste dagarna har vi haft mellan 25 och 28 grader här i London. Jag njuter i fulla drag (bäst att passa på innan Miss Summer inser att hon är avslöjad och flyr söderut), men kan inte låta bli att bli lite smått irriterad över att det inte blir varmt förrän jag packat ner alla sommarkläder och dessutom flyttat från dem! Det här leder till lite intressanta outfits... De senaste dagarna har jag spenderat nästan helt i Hyde Park, iklädd bland annat prydlig festklänning. Och ni som känner mig och blivit avundsjuk på min förmåga att hantera solen och gå direkt från vit till brun utan att passera röd: Jag har bränt mig!!!! Eller ja, det beror ju kanske på hur man menar i och för sig. Jag har inte feberfrossa eller är knallröd. Hudcancer känns inte som ett stort hot. Det gör inte ont att peta på huden. Men mina axlar var rosa efter två heldagar ute! Nu tänker nog en del ljusar kompisar (typ alla utom Puff och Sami) att jag ska sluta gnälla. Och det ska jag! Men se min färg som ett bevis på att sommaren är här på riktigt. Det är synd att du inte är här Louise, nu är jag solbränd på riktigt, och träden i Hyde park är härligt grön-guldiga! ;)
Jag fortsätter jobba på att fördjupa mig i den engelska kulturen. I fredags ägnade jag mig åt Ceilidh. Det är frestande att lämna det där och inte sudda ut frågetecknen som dök upp över era huvud. De är nämligen gaska söta, ser ut som sådana där frågetecken gubbarna i WoW har över sig när de vill ge en ett quest. Någon som har spelat eller har en lillebror som spelar WoW? Annars kanske ni inte helt kan visualisera det... men ni är söta i alla fall! Men nu vill ni väl att jag ska ta bort den sötheten kan jag tänka mig... Ceilidh är skotsk folkdans! Det var jätteroligt. Ett liveband spelade medryckende folkmusik och vi följde instruktionerna så gott det gick. Bensparkar, snurrar, hopp, gå i circlar! Det var en blanding av dans/försök till dans i par, i ring och i mindre grupper Det gick vilt till, jag har nog aldrig varit så svettig! Och aldrig har jag pussat så många killar på en kväll! Hrrmmm... Ja, det ingick alltså i dansen. Man hoppade runt lite, klappade händer, pussades (på kinden! Nothing more!), snurrade runt, bytte partner och gjorde om det hela. Ibland urartade situationen till allmänt kaos, tillexempel när alla som stod i en stor ring skulle ta fyra steg innåt. Jag tror de flesta av er kan se det framför sig. För att göra det ännuroligare hade vi ibland en yttre och en inre ring så att man kunde snubbla på de framför och bakom istället för att bara trängas med de bredvid. Spänning i tillvaron! Min handled var inte helt förtjust i alla handskakningar, klappar och håll-hårt-i-varandras-händer moment, men det var i alla fall nyttig träning för resten av kroppen och jag lyckades, även när jag dansade med killar som vill snurra fort-fort-fort, undvika att trilla!
Min andra insats för att öka min inre engelskhet (Ja, jag tror benhårt på att jag har en sådan)var att ro! Ni vet, såsom lagen från Cambidge och Oxford! Det var en stekhet dag och det lockande glittret från dammen i Hyde Park (och min strävan efter angloifiering) (våga inte kritisera mina nypåhittade ord!) fick oss, mig och den andra svenska tjejen, som också heter Sofie, att hyra en båt. Det var inte direkt en tävlingsroddbåt och det var nog tur... Till skillnad från lagen i lagrodd var vi ju bara två och vår båt var mycket bredare och stabilare. Det kanske bör läggas till att ingen av oss har rott förrut!!! Det första problemet var att komma bort från "kajen". Det gick, men vi tog oss dit baklänges. Båten började nämligen röra sig åt det hållet och vi var inte helt säkra på varför. Och det är enklare att ro när man ser framåt! Sen försökte vi dock göra det på rätt håll... Det tog lite tid att komma underfund med vilket håll man skulle röra paddlarna på och vilken man skulle använda för att svänga på ett visst håll. Jag vet att det låter löjligt enkelt, men när man väl satt där var det inte det! Faktiskt! Och ni är ju mina vänner, att tänka att jag är obegåvad vore elakt av er, så jag litar på att ni låter bli! De andra som var ute på dammen hade ungefär lika mycket erfarenhet som vi, så att det blev några krockar kan jag inte förneka. Som tur var hade vi rejäla båtar som tålde sådan omild behandling. De flesta gångerna krockade vi för att vi och/eller de andra inte lyckades styra undan fort nog efter att ha insett att vi var på kollisionskurs eller för att vi försökte väja åt samma håll. En gång var det dock för att Sofie (den andra), som just då rodde, såg ett spännande torn och funderade på om det tillhörde Buckingham Palace, vilket fick mig att vända mig om och sitta och titta åt det hållet också, vilket resulterade i att ingen tittade framåt... Det var lite oklart, om den som rodde skulle vrida och vända på sig, eller om den andra som satt mittemot (och därmed hade en annan uppfatning om höger och vänster) skulle försöka komma med styr-instruktioner. Vi hade vissa problem att ta oss tillbaka till utsrungspunkten, det krävde en viss precision och där var gott om andra båtar och ganska strömt. Men vi kom så nära att vi kunde räcka en åra till en kille på kajen som kunde dra in oss.
Idag var jag på min första föreläsning och, precis som man kunde vänta sig i ett land där man läser 30 ECTS under perioden 3 oktober- 16 december, verkar det som jag kommer ha äckligt mycket att göra... Särskilt eftersom jag, till skillnad från de brittska studenterna, måste skriva massor av upsatser på jag är examinerad och klar den 16. Så om någon har en lugn termin och extra intelligens eller energi över tar jag gärna emot! Det hela innebär också att jag inte vet hur bra jag kommer att vara på att uppdaterabloggen... Men jag ska göra mitt bästa! Med både ock... Lots of Love! (Ja, jag vet att man kanke inte brukar skriva under blogg inlägg, men eftersom mina inlägg är lite som brev till längd och karaktär så gör jag det ändå!)
Jag fortsätter jobba på att fördjupa mig i den engelska kulturen. I fredags ägnade jag mig åt Ceilidh. Det är frestande att lämna det där och inte sudda ut frågetecknen som dök upp över era huvud. De är nämligen gaska söta, ser ut som sådana där frågetecken gubbarna i WoW har över sig när de vill ge en ett quest. Någon som har spelat eller har en lillebror som spelar WoW? Annars kanske ni inte helt kan visualisera det... men ni är söta i alla fall! Men nu vill ni väl att jag ska ta bort den sötheten kan jag tänka mig... Ceilidh är skotsk folkdans! Det var jätteroligt. Ett liveband spelade medryckende folkmusik och vi följde instruktionerna så gott det gick. Bensparkar, snurrar, hopp, gå i circlar! Det var en blanding av dans/försök till dans i par, i ring och i mindre grupper Det gick vilt till, jag har nog aldrig varit så svettig! Och aldrig har jag pussat så många killar på en kväll! Hrrmmm... Ja, det ingick alltså i dansen. Man hoppade runt lite, klappade händer, pussades (på kinden! Nothing more!), snurrade runt, bytte partner och gjorde om det hela. Ibland urartade situationen till allmänt kaos, tillexempel när alla som stod i en stor ring skulle ta fyra steg innåt. Jag tror de flesta av er kan se det framför sig. För att göra det ännuroligare hade vi ibland en yttre och en inre ring så att man kunde snubbla på de framför och bakom istället för att bara trängas med de bredvid. Spänning i tillvaron! Min handled var inte helt förtjust i alla handskakningar, klappar och håll-hårt-i-varandras-händer moment, men det var i alla fall nyttig träning för resten av kroppen och jag lyckades, även när jag dansade med killar som vill snurra fort-fort-fort, undvika att trilla!
Min andra insats för att öka min inre engelskhet (Ja, jag tror benhårt på att jag har en sådan)var att ro! Ni vet, såsom lagen från Cambidge och Oxford! Det var en stekhet dag och det lockande glittret från dammen i Hyde Park (och min strävan efter angloifiering) (våga inte kritisera mina nypåhittade ord!) fick oss, mig och den andra svenska tjejen, som också heter Sofie, att hyra en båt. Det var inte direkt en tävlingsroddbåt och det var nog tur... Till skillnad från lagen i lagrodd var vi ju bara två och vår båt var mycket bredare och stabilare. Det kanske bör läggas till att ingen av oss har rott förrut!!! Det första problemet var att komma bort från "kajen". Det gick, men vi tog oss dit baklänges. Båten började nämligen röra sig åt det hållet och vi var inte helt säkra på varför. Och det är enklare att ro när man ser framåt! Sen försökte vi dock göra det på rätt håll... Det tog lite tid att komma underfund med vilket håll man skulle röra paddlarna på och vilken man skulle använda för att svänga på ett visst håll. Jag vet att det låter löjligt enkelt, men när man väl satt där var det inte det! Faktiskt! Och ni är ju mina vänner, att tänka att jag är obegåvad vore elakt av er, så jag litar på att ni låter bli! De andra som var ute på dammen hade ungefär lika mycket erfarenhet som vi, så att det blev några krockar kan jag inte förneka. Som tur var hade vi rejäla båtar som tålde sådan omild behandling. De flesta gångerna krockade vi för att vi och/eller de andra inte lyckades styra undan fort nog efter att ha insett att vi var på kollisionskurs eller för att vi försökte väja åt samma håll. En gång var det dock för att Sofie (den andra), som just då rodde, såg ett spännande torn och funderade på om det tillhörde Buckingham Palace, vilket fick mig att vända mig om och sitta och titta åt det hållet också, vilket resulterade i att ingen tittade framåt... Det var lite oklart, om den som rodde skulle vrida och vända på sig, eller om den andra som satt mittemot (och därmed hade en annan uppfatning om höger och vänster) skulle försöka komma med styr-instruktioner. Vi hade vissa problem att ta oss tillbaka till utsrungspunkten, det krävde en viss precision och där var gott om andra båtar och ganska strömt. Men vi kom så nära att vi kunde räcka en åra till en kille på kajen som kunde dra in oss.
Idag var jag på min första föreläsning och, precis som man kunde vänta sig i ett land där man läser 30 ECTS under perioden 3 oktober- 16 december, verkar det som jag kommer ha äckligt mycket att göra... Särskilt eftersom jag, till skillnad från de brittska studenterna, måste skriva massor av upsatser på jag är examinerad och klar den 16. Så om någon har en lugn termin och extra intelligens eller energi över tar jag gärna emot! Det hela innebär också att jag inte vet hur bra jag kommer att vara på att uppdaterabloggen... Men jag ska göra mitt bästa! Med både ock... Lots of Love! (Ja, jag vet att man kanke inte brukar skriva under blogg inlägg, men eftersom mina inlägg är lite som brev till längd och karaktär så gör jag det ändå!)
One Short Week in the Emerald City
Hör och häpna: Min blogg lever igen! Den är väldigt bra att ha när man är utomlands har jag upptäckt! Den här gången är det London som är mitt "hemma" och eftersom jag märkligt nog inte kan komma på nån annan sång om London får det tillsvidare vara låten från Wicked som får agera soundtrack.
Först och främst: Jag bor i en skyskrapa!!! Det är helt galet... Rum på 15e våningen med en fantastisk utsikt! För att ni inte ska bli alltför avundsjuka bör jag väl nämna att jag bor i östra London och med utsikt österut. Jag ser alltså inga av de byggnader man måste se och tyvärr inte Themsen heller. Jag betalar också lika mycket i veckan som ett studentrum i Lund kanske kostar på nästan en månad. (Jag vet att man inte betalar hyra i nästan-månader, men ändå...) Mitt fönster sträcker sig nästan från tak till golv, men det är å andra sidan det enda stora som finns i rummet. Utom sängen, som är så hög att jag måste klättra upp i den. Här finns garderob, skrivbord, stol, sängen, nån liten byrå-grej med två lådor (tre hade varit bättre, då blir det mindre kaos när man ska ha ut det understa) och, av någon knäpp anledning, en Sacosäck! Ni vet, en sån där grej man hade som liten, som en stor säck full av ris eller bönor som formar sig efter en när man sitter i den. Vi är nog många som minns att man hade dem, men inte varför de försvann (för i mitt fall var det inte så minnesvärt att den gick sönder ch innehållet åkte ut över hela golvet). Jag kan nu rapportera att de inte är så bekväma som man har för sig... Och den här är inte ens mönstrad eller dekorerad i glada färger, den är bara... brun. Och ni vet ju vad jag anser om den färgen... Något annat som är brunt, mörkbrunt mer exakt, är bordet och hyllorna ovanför. Den som valde det kan inte hört mammas historia om hur hennes först älskade mörkblå bokhylla senare blev hennes avskydda mörkblå bokhylla eftersom den behövde dammas jämt. Suck, det hela blir extra jobbigt eftersom hyllorna är ganska belamrade med saker. Mitt rum i sig är mycket litet... Jag är inte så bra på det där med ögonmått, men när jag försöker stega så där fint som man borde kunna får jag det till att mitt rum är ca 3,5 gånger 3 meter. Men som sagt, jag kan inte svära på att det stämmer, ni får helt enkelt lita på att det är mycket, mycket litet. Område jag bor i är tack och lov ganska välbefolkat, dvs det är inte läskigt att gå från tunnelbanan hem på kvällen. I rusningstid väller här fram stora hjorder med kostymklädda män som antingen beger sig hem till sina egna betesmarker eller samlas vid de vattenhåll som kallas pubar. Det gäller att inte hamna i vägen, ni har väl sett gnuerna i lejonkungen? På söndagarna är här en jättestor marknad och det var först där idag som jag upptäckte att jag bor i ett ganska invandrartätt område. Det var länge sen jag kände mig så blond! (Inte i betydelsen dum, bör jag kanske påpeka...) Men tekniskt sett antar jag att jag också är invandrare här. Eller genomvandrare, för jag tänker ju inte stanna permanent. Fast jag ska ju tillbaka hem sen, inte fortsätta vidare. Undrar vad det gör mig till? Inhoppare? (Hade låtit mycket mindre seriöst om den Wilhem jag delar efternamn med hade döpt sina böcker till Uthopparna och Inhopparna.)
När det gäller aktiviteter har vi hunnit med mycket redan. Men det mest fascinerande är nog att jag inte gråtit alls sedan jag kom hit! Och är man en peron som gråter av olyckliga slut, lyckliga slut, ilska, damm under linsen och nästan vad som så är det helt otoligt att jag inte gör det av att vara ensam i ett nytt land. Tro inte att jag inte saknar er för det gör jag! Men vi har gjort så mycket kul här! Ett pub-quiz där man bland annat kunde lära sig att drottningen äger Themsens svanar och att drygt 90% av britterna föredrar Cheddarost (kloka människor!). En jättemysig London-by Night 4-timmars tur på Themsen med en båt som hade både bar och dansgolv. Utforskande av den söndagsmarknad jag i princip bor i. Promnad längs Themsen öster om Tower bridge. Nån slags knäpp-fika, kallad frukost, i skolans café. Anledningen tll att jag inte riktigt håller med om namnet är det som serverades; croissanter med sylt och nutella, syltmunkar täckta med socker och jättekakor med choklad i. Blä! (Ja, min kära familj, jag vet att ni inte hade misstyckt alltför mycket, men det var INTE min grej!) Fransmännen påstod dock att det var fransk frukost. Dit ska jag aldrig flytta, den saken är klar! Jag hoppas att ingen nu kommer på att brittisk frukost består av fettiga korvar, bacon och bönor och använder det som argument för att jag ska komma hem. För att fortsetta med vad jag gjort hittentills så har jag även besökt Tate Modern. Jag vet att jag borde vara imponerad, men jag ska vara ärlig: Jag gillar inte Picasso och jag gillar inte den typen av konst som varken är vacker eller har ett budskap som det är möjligt att förstå. Alltså hade jag inte så mycket att hämta där. (Och därmed lämnar vi också den oerhört ego-inriktade minisektion där det fanns så många jag att det inte var stilmässigt snyggt. Det är inte bra att ha för många jag, det kallas dålig stil. Eller schizofreni. Eller, nej det var ju just det det inte var. Multibel personlighet heter det visst... och nu är jag väldigt off topic, känner jag, men kom ihåg - Schizofreni är inte vad man tror det är!) (Vad beredda på en direkt återgång till tidigar ämne; 1, 2,3, GO:) Betydligt intressantare var det att gå nere på Themsens strand vid lågvatten och titta på snäckor och krabbor som spolats upp. Det är lite hoppingivande, jag trodde nämligen den floden var helt död. Visserligen är väl de snäckskal som spolas upp teknisk sett döda, med det som är dött har ju oftast levt... Eller nåt! Jag har också tagit ett steg mot att bli upptagen i Londonbornas sällskap genom att ha sprungit till, men missat ett tunnelbanetåg så precis att jag nästan krockade med dörrarna som var på väg att stängas. Ni som varit i London med mig vet ju att jag älskar att stressa fram genom tunnelbanan och byta så snabbt som möjligt. (Jag är också så konstig att jag gillar den källarlika lukten därnere) Jag har även slagit mig fram till hushållsavdelningen på Primark och med alla galna shoppingfantaster och turister var det inte lätt! Jag var dessutom redan överlastad med papper, block och informationsmaterial från introduktionen på universitetet. Det gick inte ner i min handväska eftersom jag valt den just eftersom jag "visste" att jag inte behövde släpa på så mycket första dagen. Och för att göra det hela ännu bättre hade jag glömt min karta, så jag kunde inte gå till Primark eller ens en bit av vägen för jag hittade inte. Som tur var mindes jag att det ligger nära Marble Arch och eftersom det finns en tube station med det namnet så kunde jag ta mig ner i underjorden och åka lite kors och tvärs (linjerna möts ju aldrig som man önskar sig...) tills jag kom dit. Tack Louise, för att du visade mig var det låg! Mina klänningar tyckte inte om att behöva ligga ihopvikta. Hmm... Läser igenom vad jag sjäv skrivit... Aha, ja, det var galgar jag var ute efter bör jag kanske påpeka, för annars verkar kommentaren om klänningar helt random!
And now to something completly different: Det brukar ju sägas att man förvandlas till en kopia av sina egna föräldrar när man får barn. Jag lovar att jag inte är gravid, men det känns som jag har påbörjat den förvanlingen redan! :O Mamma brukar alltid klaga över att jag inte stänger badrumsskåpet efter mig. Här har jag inget sådant, men det irriterar mig när skåpsluckorna i köket är öppna. Och eftersom jag som sagt är lite dålig på att minnas det där med att stänga är de öppna ganska ofta... (Undrar om det är samma gen som gör att jag tenderar att glömma att låsa bilen? Jag har ju kommit på inne på Nova Lund, på Ica och i Louises soffa att "Ojdå, jag har nog inte låst bilen". Mest skrämmande är att jag alltid haft rätt i det hittentills! Det kanske kan klassas som ett handikapp???) Ett annat tecken på min underliga förändring är något som smög sig ner i min matkasse idag. Jag har aldrig förstått mammas förtjusning i digistivekex. Men idag i affären stod jag helt plötsligt och höll i ett paket och tänkte att det här kan ju vara bra att ha. Regelbundet avtorkande av diskbänken och tankar runt att städa badrummet är andra symptom. Vad är det som händer med mig? Borde jag vara orolig? Och, något som nog framförallt mina föräldar håller tummarna för: kommer det att hålla i sig även när jag flyttar hem igen?
Nu hoppas jag att jag fått alla att sakna mig lite mindre! Antingen för att ni fått lite av mig att njuta av eller för att ni är så trötta på mina galna associationer att ni bestämt er för att ni inte tänker sakna mig utan är glada att jag är iväg. Jag håller tummarna för det förstnämda!!! Lots of Love!
Först och främst: Jag bor i en skyskrapa!!! Det är helt galet... Rum på 15e våningen med en fantastisk utsikt! För att ni inte ska bli alltför avundsjuka bör jag väl nämna att jag bor i östra London och med utsikt österut. Jag ser alltså inga av de byggnader man måste se och tyvärr inte Themsen heller. Jag betalar också lika mycket i veckan som ett studentrum i Lund kanske kostar på nästan en månad. (Jag vet att man inte betalar hyra i nästan-månader, men ändå...) Mitt fönster sträcker sig nästan från tak till golv, men det är å andra sidan det enda stora som finns i rummet. Utom sängen, som är så hög att jag måste klättra upp i den. Här finns garderob, skrivbord, stol, sängen, nån liten byrå-grej med två lådor (tre hade varit bättre, då blir det mindre kaos när man ska ha ut det understa) och, av någon knäpp anledning, en Sacosäck! Ni vet, en sån där grej man hade som liten, som en stor säck full av ris eller bönor som formar sig efter en när man sitter i den. Vi är nog många som minns att man hade dem, men inte varför de försvann (för i mitt fall var det inte så minnesvärt att den gick sönder ch innehållet åkte ut över hela golvet). Jag kan nu rapportera att de inte är så bekväma som man har för sig... Och den här är inte ens mönstrad eller dekorerad i glada färger, den är bara... brun. Och ni vet ju vad jag anser om den färgen... Något annat som är brunt, mörkbrunt mer exakt, är bordet och hyllorna ovanför. Den som valde det kan inte hört mammas historia om hur hennes först älskade mörkblå bokhylla senare blev hennes avskydda mörkblå bokhylla eftersom den behövde dammas jämt. Suck, det hela blir extra jobbigt eftersom hyllorna är ganska belamrade med saker. Mitt rum i sig är mycket litet... Jag är inte så bra på det där med ögonmått, men när jag försöker stega så där fint som man borde kunna får jag det till att mitt rum är ca 3,5 gånger 3 meter. Men som sagt, jag kan inte svära på att det stämmer, ni får helt enkelt lita på att det är mycket, mycket litet. Område jag bor i är tack och lov ganska välbefolkat, dvs det är inte läskigt att gå från tunnelbanan hem på kvällen. I rusningstid väller här fram stora hjorder med kostymklädda män som antingen beger sig hem till sina egna betesmarker eller samlas vid de vattenhåll som kallas pubar. Det gäller att inte hamna i vägen, ni har väl sett gnuerna i lejonkungen? På söndagarna är här en jättestor marknad och det var först där idag som jag upptäckte att jag bor i ett ganska invandrartätt område. Det var länge sen jag kände mig så blond! (Inte i betydelsen dum, bör jag kanske påpeka...) Men tekniskt sett antar jag att jag också är invandrare här. Eller genomvandrare, för jag tänker ju inte stanna permanent. Fast jag ska ju tillbaka hem sen, inte fortsätta vidare. Undrar vad det gör mig till? Inhoppare? (Hade låtit mycket mindre seriöst om den Wilhem jag delar efternamn med hade döpt sina böcker till Uthopparna och Inhopparna.)
När det gäller aktiviteter har vi hunnit med mycket redan. Men det mest fascinerande är nog att jag inte gråtit alls sedan jag kom hit! Och är man en peron som gråter av olyckliga slut, lyckliga slut, ilska, damm under linsen och nästan vad som så är det helt otoligt att jag inte gör det av att vara ensam i ett nytt land. Tro inte att jag inte saknar er för det gör jag! Men vi har gjort så mycket kul här! Ett pub-quiz där man bland annat kunde lära sig att drottningen äger Themsens svanar och att drygt 90% av britterna föredrar Cheddarost (kloka människor!). En jättemysig London-by Night 4-timmars tur på Themsen med en båt som hade både bar och dansgolv. Utforskande av den söndagsmarknad jag i princip bor i. Promnad längs Themsen öster om Tower bridge. Nån slags knäpp-fika, kallad frukost, i skolans café. Anledningen tll att jag inte riktigt håller med om namnet är det som serverades; croissanter med sylt och nutella, syltmunkar täckta med socker och jättekakor med choklad i. Blä! (Ja, min kära familj, jag vet att ni inte hade misstyckt alltför mycket, men det var INTE min grej!) Fransmännen påstod dock att det var fransk frukost. Dit ska jag aldrig flytta, den saken är klar! Jag hoppas att ingen nu kommer på att brittisk frukost består av fettiga korvar, bacon och bönor och använder det som argument för att jag ska komma hem. För att fortsetta med vad jag gjort hittentills så har jag även besökt Tate Modern. Jag vet att jag borde vara imponerad, men jag ska vara ärlig: Jag gillar inte Picasso och jag gillar inte den typen av konst som varken är vacker eller har ett budskap som det är möjligt att förstå. Alltså hade jag inte så mycket att hämta där. (Och därmed lämnar vi också den oerhört ego-inriktade minisektion där det fanns så många jag att det inte var stilmässigt snyggt. Det är inte bra att ha för många jag, det kallas dålig stil. Eller schizofreni. Eller, nej det var ju just det det inte var. Multibel personlighet heter det visst... och nu är jag väldigt off topic, känner jag, men kom ihåg - Schizofreni är inte vad man tror det är!) (Vad beredda på en direkt återgång till tidigar ämne; 1, 2,3, GO:) Betydligt intressantare var det att gå nere på Themsens strand vid lågvatten och titta på snäckor och krabbor som spolats upp. Det är lite hoppingivande, jag trodde nämligen den floden var helt död. Visserligen är väl de snäckskal som spolas upp teknisk sett döda, med det som är dött har ju oftast levt... Eller nåt! Jag har också tagit ett steg mot att bli upptagen i Londonbornas sällskap genom att ha sprungit till, men missat ett tunnelbanetåg så precis att jag nästan krockade med dörrarna som var på väg att stängas. Ni som varit i London med mig vet ju att jag älskar att stressa fram genom tunnelbanan och byta så snabbt som möjligt. (Jag är också så konstig att jag gillar den källarlika lukten därnere) Jag har även slagit mig fram till hushållsavdelningen på Primark och med alla galna shoppingfantaster och turister var det inte lätt! Jag var dessutom redan överlastad med papper, block och informationsmaterial från introduktionen på universitetet. Det gick inte ner i min handväska eftersom jag valt den just eftersom jag "visste" att jag inte behövde släpa på så mycket första dagen. Och för att göra det hela ännu bättre hade jag glömt min karta, så jag kunde inte gå till Primark eller ens en bit av vägen för jag hittade inte. Som tur var mindes jag att det ligger nära Marble Arch och eftersom det finns en tube station med det namnet så kunde jag ta mig ner i underjorden och åka lite kors och tvärs (linjerna möts ju aldrig som man önskar sig...) tills jag kom dit. Tack Louise, för att du visade mig var det låg! Mina klänningar tyckte inte om att behöva ligga ihopvikta. Hmm... Läser igenom vad jag sjäv skrivit... Aha, ja, det var galgar jag var ute efter bör jag kanske påpeka, för annars verkar kommentaren om klänningar helt random!
And now to something completly different: Det brukar ju sägas att man förvandlas till en kopia av sina egna föräldrar när man får barn. Jag lovar att jag inte är gravid, men det känns som jag har påbörjat den förvanlingen redan! :O Mamma brukar alltid klaga över att jag inte stänger badrumsskåpet efter mig. Här har jag inget sådant, men det irriterar mig när skåpsluckorna i köket är öppna. Och eftersom jag som sagt är lite dålig på att minnas det där med att stänga är de öppna ganska ofta... (Undrar om det är samma gen som gör att jag tenderar att glömma att låsa bilen? Jag har ju kommit på inne på Nova Lund, på Ica och i Louises soffa att "Ojdå, jag har nog inte låst bilen". Mest skrämmande är att jag alltid haft rätt i det hittentills! Det kanske kan klassas som ett handikapp???) Ett annat tecken på min underliga förändring är något som smög sig ner i min matkasse idag. Jag har aldrig förstått mammas förtjusning i digistivekex. Men idag i affären stod jag helt plötsligt och höll i ett paket och tänkte att det här kan ju vara bra att ha. Regelbundet avtorkande av diskbänken och tankar runt att städa badrummet är andra symptom. Vad är det som händer med mig? Borde jag vara orolig? Och, något som nog framförallt mina föräldar håller tummarna för: kommer det att hålla i sig även när jag flyttar hem igen?
Nu hoppas jag att jag fått alla att sakna mig lite mindre! Antingen för att ni fått lite av mig att njuta av eller för att ni är så trötta på mina galna associationer att ni bestämt er för att ni inte tänker sakna mig utan är glada att jag är iväg. Jag håller tummarna för det förstnämda!!! Lots of Love!
Så var det nu...
länge sen jag skrev! Påsken spenderade jag framförallt uppe i bergen. De långa, delvis soliga dagarna lämpade sig perfekt för långa bergspromenader. Den första gången var jag, men mitt lokalsinne-död-fiskpinne, rädd att gå vilse... Här finns inte orangemålade tråd var tjugonde meter som på skåneleden och stigar åt olika håll är det gott om. Men lukten och skriken från ungdomar som grillade korv var lugnande eftersom det bevisade att det i alla fall fanna människor och inte bara skogsdemoner i närheten. (Det var förresten korven som luktade, inte ungdomarna själva... tror jag!) Så s,åningom hittade jag trevliga vägvisande stenar. de var trevliga då de bevisade att jag inte kommit utanför civilisationen helt och hållet, men de hjälpte inte så mycket... Där fanns nämnligen inte vägvisningar till "nån slags klosterruin" eller "Nazi-amfiteatern", vilket var det jag egentligen ville se. Men min logiska slutledningförmåga fick mig att koppla ihop "Heilenberg" med "helig" och kloster och på så sätt lyckades jag hitta klosterruinen. Passande nog var det på långfredagen. Det var en underbart mysig plats i skogen, med en fantastisk utsikt över Heidelberg nere i dalen! Efter det letade jag inte vidare, utan gick ner. Jag var nämligen hungir och behövde gå på toa och i den oförstörda naturen fanns inga toaletter eller caféer. Till de som säger att jag kunde gått bakom en buske vill jag säga: Har du försökt det i en lövskog på våren? Dvs innan träden fått blad? Just det! Så jag vandrade ner igen, klarade mig hela vägen också trots att mina ben skakade oroväckande på slutet. lördagen var en slödag med städning och... ja, jag köpte mat, men var egentligen ganska icke-produktiv. Den kvällen, det vill säga min påskaftonsmiddag, åts med några kompisar på en mexikansk restaurang där menyerna var ihoprullade och ombundna som skattkartor. Mums för Nachos! Påskdagen var jag i kyrkan! det var intressant att vara i ett land där det anses som normalt och man slapp märkliga kommentarer. Inte för att jag blir sur när folk säger att jag är konstig, men omväxling förnöjer som det så fint heter. Nattvarden där var onekligen intressant. det var druvsaft och fransbröd-bitar istället för vi och oblat. Man fick silverbägaren i handen av prästen och fick sen själv ta en klunk. För att göra det hela mer effektivt hade prästen en bägare i var hand och gav åt två personer åt gången. Vi var ganska mång, kanske runr 80 och då alla fick dricka själva gick det åt mer än när alla doppar sina oblat. Alltså fick prästen med jämna mellanrum gå tillbaka till altaret och hämta ny dricka. Där stod en man som fyllde på bägarna och dessutom desinfekterade dem med nån lite trasa. Jag höll inte räkingen, men när jag funderar såhär i efterhand tror jag runt 16 bägare druvjuice gick åt... Tur att det inte var riktigt vin, då hade väl kyrkan blivit ruinerad! Min trevliga frukost efter gudstjänsten bestod bland annat av mitt påskägg, som familjen skickat hit. Mmmmm, marabo!!!! Jag är ett chokladmonster. Sen gick jag och min bruna älskling (ja, chokladen, har ingen solbränd pojkvän här) upp i bergen igen. Klosterruinen och sen fortsatte jag högre upp och hittade nazisternas amfiteaterliknadne plats också. Den var helcool! Min annandag påsk blev förstörd av en sedan länge död tysk författare. På tisdagen skulle jag nämligen hålla ett föredrag om Goethe och det var jag tvungen att förbreda. Det gick ganska bra och gav mig en bra bild av hur min tyska är för tillfället: Flytande, men ogrammatisk. Det får jag väl vara relativt nöjd med med tanke på att prata tyska är som att spring över ett minfält - Det går så fort att det är oundvikligt att man begår nåt misstag.
Förra lördagen, det vill säga i förgår besökte jag och andra från skolan "Mainhattan", dvs Frankfurt am Main, den enda stad i Tyskland med skyskrapor och en spektakulär skyline. Jag älskade kombinationen av gammalt och nytt, även om allt "gammalt" bara är rekonstruktioner av det som förstördes i kriget. Nej, vilket krig får ni räkna ut sjäva, det borde inte vara så svårt! Vi var uppe i en av skyskraporna (200 meter) och njöt av utsikten. Besök i Goethes föräldrahem och drickande av traditionellt äppevin stod också på schemat.
Igår var jag och en kompis och besökte en medeltida stad/håla här i närheten. Vackra byggnader och gamla människor var det vi såg mest av. Och sen var där ju en kypare som vi tyckte betedde sig konstigt... Han tog min beställning, frågade sen om min apfelstrudel skulle var liten eller stor, vilket ju bara det var märkligt och gick iväg utan att ens titta på min komois, än mindre fråga vad hon vill ha. Sen visade det sig att han tolkat min "apfelstrudel! som "apfelschorle"- en vidrig mix av två vidrigheter, närmare bestämt kolsyrad äpplejuice. Men vi lyckades tillslut få vad vi ville. Kyparen hade också ett interessant sätt att uttala "darjeeling" på. Han fick det att låta som "chilli", vilket förvirrade oss en smula först... ömsesidiga kommunikationsproblem.
Nej, nu är jag hungrig oh eftersom jag inte bor hemma och har nån som lagar mat åt mig betyder det att jag måste kila! Puss på er alla (som jag känner).
Förra lördagen, det vill säga i förgår besökte jag och andra från skolan "Mainhattan", dvs Frankfurt am Main, den enda stad i Tyskland med skyskrapor och en spektakulär skyline. Jag älskade kombinationen av gammalt och nytt, även om allt "gammalt" bara är rekonstruktioner av det som förstördes i kriget. Nej, vilket krig får ni räkna ut sjäva, det borde inte vara så svårt! Vi var uppe i en av skyskraporna (200 meter) och njöt av utsikten. Besök i Goethes föräldrahem och drickande av traditionellt äppevin stod också på schemat.
Igår var jag och en kompis och besökte en medeltida stad/håla här i närheten. Vackra byggnader och gamla människor var det vi såg mest av. Och sen var där ju en kypare som vi tyckte betedde sig konstigt... Han tog min beställning, frågade sen om min apfelstrudel skulle var liten eller stor, vilket ju bara det var märkligt och gick iväg utan att ens titta på min komois, än mindre fråga vad hon vill ha. Sen visade det sig att han tolkat min "apfelstrudel! som "apfelschorle"- en vidrig mix av två vidrigheter, närmare bestämt kolsyrad äpplejuice. Men vi lyckades tillslut få vad vi ville. Kyparen hade också ett interessant sätt att uttala "darjeeling" på. Han fick det att låta som "chilli", vilket förvirrade oss en smula först... ömsesidiga kommunikationsproblem.
Nej, nu är jag hungrig oh eftersom jag inte bor hemma och har nån som lagar mat åt mig betyder det att jag måste kila! Puss på er alla (som jag känner).
Jag vet vad jag gjorde förra helgen!
I'm back! Och det bara en vecka efter att jag skrev senast! Det tar sig... Så här på en tisdag blir givetvis temat vad jag gjort i helgen och varför jag inte skrev då, när jag borde haft mycket ledig tid. Nåväl, fredagen firade jag med att dra med mig en kompis och köpa påskgodis. Till min stora fasa meddelade mannen bakom kassan att det blev drygt nio euro. Om ni nu är duktiga på matte kan ni räkna ut att jag köpt godis, choklad närmare bestämt, för ungefär 100 kronor. Onekligen lite pinsamt, men jag får försvara mig med att det var lyxigt godis snarare än mycket och att min Milka-påskhare och mina minipåskägg gör sig jättefint som påskpynt i mitt fönster. De ska ätas upp först på söndag, men det kräver en enorm diciplin från min sida för att jag inte ska börja smaka liiite på kaninens ena öra! Varför är man alltid som mest sugen på det man inte får??? Jag vill gärna ha beröm för min själsliga styrka :P.
I fredagskväll gick vi till en av de få pubar som finns i den här stan, nämnligen O'Reilly's. Jag som efter min tid i England ÄLSKAR pubar var väldigt nöjd. På fredagar har de kareoke, men det tänkte jag inte så mycket på, för även om jag älskar att sjunga är jag inte tillräckligt självsäker för att göra det offentligt. Har fått höra nån gång att jag sjunger som "My little ponies"... Och det är INTE positivt! Några planer på att plåga folk med min sång hade jag alltså inte. Men så ropas en av mina helt ovetande kompisar upp för att sjunga första låten. Det är värt att nämna att hon inte hade anmält sig själv. På något sätt blev det så att vi allihop följde med upp på scenen, för att stödja henne och hjälpa till... Låtvalet pasade mig utmärkt, då jag kunde hela texten sen innan: "99 Düsenflieger, jeder war ein grosser Krieger, hielten sich für Captain Kirk, es gab ein grosses Feuerwerk..." Jag hoppas att Hanna vet vad jag pratar om redan, men för er andra kan jag lägga till att det alltså var "99 Luftballons"! Jag tror inte att det lät särskilt bra, men kul hade vi... Och gratis shots fick vi som belöning! Trots att vi hade väldigt kul fick jag leka Askungen och gå hem lite efter 12, då jag hade en resa inplanerad dagen efter.
Klockan 8,30 nästa morgen stod jag och en annan svensk tjej på järnvägsstationen och väntade på kanadensiskan som skulle med till Stuttgart. Lång historia kort så hade hon inte agerat Cinderella kvällen innan och därför försovit sig. Och så var vi bara två... Gällande rena sevärdigheter hade Stuttgart inte mycket att erbjuda. Vi såg en kyrka med fina fönster, lite gamla hus och Tysklands första betonghöghus, som precis som man kunde vänta sig var en fruktansvärt ful byggnad!!! Fattar inte varför man skulle vilja se ett hus som inledde en sådan gräslig arkitekturepok. Nu kan man ju fråga sig varför vi då tittade på det. Jo, vi följde en slinga som var utmärkt på min 50-cents karta. Varje gång vi kom fram till en punkt fick vi stanna och läsa vad som var det kända på den platsen, för de flesta gånger gick det inte att gissa sig till vad sevärdigheten var för något, även om man stod mitt framför den... Vi visste bara att vi letade efter ett torn av nåt slag, för det hette nåt med turm (=torn på tyska, daaa). Jag hade inte förväntat mig något lika imponerande som Eiffeltornet, men det vat ändå en klar besvikelse när det visade sig vara en betongklump. Vad jag å andra sidan gillade med Stuttgart var bland annat en loppmarknad som vi hittade. Jag gjorde flera (tveksamma) fynd: En faktiskt jättesöt orange minielefant som ska vara tillverkad av nån som hette typ Goebbles (nej, inte nazin) var det första. Sen köpte jag en LP med klassiska julsånger på tyska (vi har en LP-spelare hemma, så det är inte helt galet... Väl? Den var billig...) och två böcker, en om typ Don Juan och en med något av Goethe. Den med Goethe är jättefin, med guldtryck på ryggen, hans porträtt i relief på framsidan, relief på baksidan och jättefina illustrationer - en jättefin gammal bok. Det är bara ett problem: att det är en jättefin GAMMAL bok... Kala borde förstå vad det betyder... Den är nämnligen tryckt i "Fraktur", ett gammalt tyskt typsnitt som jag inte kann läsa... Nu har jag förhoppningsvis uttryckt det här så omständigt att ingen förstår att kontentan av det hela är att jag köpt en bok jag inte kann läsa! Utöver en oläsbar bok blev det även oanvändbara pengar, nämnligen en gammal tysk 20 000-marks sedel från inflationen. Kul att ha! Snälla, säg inte emot... Stuttgart har också en underbar, jättestor park, som ligger väldigt centralt. Där promenerade vi och givetvis började det regna just som vi var längst bort i parken. Då hade jag ont i fötterna och en otymplig papppåse med jordgubbar som jag var tvungen att skydda från regnet. Behöver jag säga att det blev en blöt promenad tillbaka? Särskilt eftersom vi inte var riktigt säkra på var hauptbahnhofen (ja, jag vet att det heter järnvägsstationen) låg utan irrade omkring lite...
Det var lördagen det. I söndags, det vill säga i förgår var jag i kyrkan. Jag blev oerhört besviken över att jag inte fick höra berättelsen om världens mest berömda åsna. Nej, jag menar INTE Ior från Nalle Puh, utan åsnefölet som Jesu lärjungar helt fräckt "lånade-utan-att-be-om-tillåtelse". Ni vet, när han skulle rida in i Jerusalem? Det fick jag i allafall inte höra om, vilket gjorde mig ledsen. *Snyft* (Det är intåget i Jerusalem som man firar söndagen innan påsk)
Något annat sogligt är att jag har förlorat en viktig strid. På sätt och vis har jag väl vunnit också eftersom de som vunnit är en del av mig, nämnligen mina fötter. Jag hade köpt ett par enkla, snygga, billiga och praktiska vårskor. Blev mina fötter tacksamma? Nej! De började direkt att gnälla: Aj, det klämmer, är inte skönt, bla-bla-bla... Jag ignorerade dem, så som man kan göra med skrikande barn, men då lyckades en av dem utveckla en gigantisk blåsa. Mitt motvapen var compeed. Det funkade ju så länge plåstret satt på, men min hud lär väl ruttna om jag täcker den för länge. Så mina gnälliga, snobbiga apostlahästar fick som de ville. Ett nytt, mycket dyrare skopar har nu flyttat in i mitt rum och mina ögon blänger surt på mina dansande fötter. Jag kanske borde anlita en familjerådgivare, så att de inte bestämmer sig för att gå skilda vägar. Det kunde nämnligen ge mig vissa problem...
På tal om ledsna kroppsdelar så gråter min hand för tillfället. Den har nämnligen blivit bränd. Här där jag bor finns inga ungsfasta formar, så vill man laga nåt i ugnen får man sätta in en kastrull där. Jag var inte så dum att jag glömde hur varm kastrullen var och tog i den (även om jag oroade mig för att göra det) utan jag blev sviken av judashandduken jag utnyttjade som grytlapp... Den gled...Så nu har jag en (tänka, tänka, tänka, så att inte pappa eller andra som kan sånt börjar oroa sig...) första gradens brännskada? Eller är det tredje? Den som är minst allvarlig i alla fall, även om man kan se märket tydligt. Jag lär mig aldrig i vilken ordning de där brännskadorna kommer...
Oj, det här blev ju en roman som kan tävla med Krig och Fred i tjocklek... Hur går det med den förresten, Kala?
I fredagskväll gick vi till en av de få pubar som finns i den här stan, nämnligen O'Reilly's. Jag som efter min tid i England ÄLSKAR pubar var väldigt nöjd. På fredagar har de kareoke, men det tänkte jag inte så mycket på, för även om jag älskar att sjunga är jag inte tillräckligt självsäker för att göra det offentligt. Har fått höra nån gång att jag sjunger som "My little ponies"... Och det är INTE positivt! Några planer på att plåga folk med min sång hade jag alltså inte. Men så ropas en av mina helt ovetande kompisar upp för att sjunga första låten. Det är värt att nämna att hon inte hade anmält sig själv. På något sätt blev det så att vi allihop följde med upp på scenen, för att stödja henne och hjälpa till... Låtvalet pasade mig utmärkt, då jag kunde hela texten sen innan: "99 Düsenflieger, jeder war ein grosser Krieger, hielten sich für Captain Kirk, es gab ein grosses Feuerwerk..." Jag hoppas att Hanna vet vad jag pratar om redan, men för er andra kan jag lägga till att det alltså var "99 Luftballons"! Jag tror inte att det lät särskilt bra, men kul hade vi... Och gratis shots fick vi som belöning! Trots att vi hade väldigt kul fick jag leka Askungen och gå hem lite efter 12, då jag hade en resa inplanerad dagen efter.
Klockan 8,30 nästa morgen stod jag och en annan svensk tjej på järnvägsstationen och väntade på kanadensiskan som skulle med till Stuttgart. Lång historia kort så hade hon inte agerat Cinderella kvällen innan och därför försovit sig. Och så var vi bara två... Gällande rena sevärdigheter hade Stuttgart inte mycket att erbjuda. Vi såg en kyrka med fina fönster, lite gamla hus och Tysklands första betonghöghus, som precis som man kunde vänta sig var en fruktansvärt ful byggnad!!! Fattar inte varför man skulle vilja se ett hus som inledde en sådan gräslig arkitekturepok. Nu kan man ju fråga sig varför vi då tittade på det. Jo, vi följde en slinga som var utmärkt på min 50-cents karta. Varje gång vi kom fram till en punkt fick vi stanna och läsa vad som var det kända på den platsen, för de flesta gånger gick det inte att gissa sig till vad sevärdigheten var för något, även om man stod mitt framför den... Vi visste bara att vi letade efter ett torn av nåt slag, för det hette nåt med turm (=torn på tyska, daaa). Jag hade inte förväntat mig något lika imponerande som Eiffeltornet, men det vat ändå en klar besvikelse när det visade sig vara en betongklump. Vad jag å andra sidan gillade med Stuttgart var bland annat en loppmarknad som vi hittade. Jag gjorde flera (tveksamma) fynd: En faktiskt jättesöt orange minielefant som ska vara tillverkad av nån som hette typ Goebbles (nej, inte nazin) var det första. Sen köpte jag en LP med klassiska julsånger på tyska (vi har en LP-spelare hemma, så det är inte helt galet... Väl? Den var billig...) och två böcker, en om typ Don Juan och en med något av Goethe. Den med Goethe är jättefin, med guldtryck på ryggen, hans porträtt i relief på framsidan, relief på baksidan och jättefina illustrationer - en jättefin gammal bok. Det är bara ett problem: att det är en jättefin GAMMAL bok... Kala borde förstå vad det betyder... Den är nämnligen tryckt i "Fraktur", ett gammalt tyskt typsnitt som jag inte kann läsa... Nu har jag förhoppningsvis uttryckt det här så omständigt att ingen förstår att kontentan av det hela är att jag köpt en bok jag inte kann läsa! Utöver en oläsbar bok blev det även oanvändbara pengar, nämnligen en gammal tysk 20 000-marks sedel från inflationen. Kul att ha! Snälla, säg inte emot... Stuttgart har också en underbar, jättestor park, som ligger väldigt centralt. Där promenerade vi och givetvis började det regna just som vi var längst bort i parken. Då hade jag ont i fötterna och en otymplig papppåse med jordgubbar som jag var tvungen att skydda från regnet. Behöver jag säga att det blev en blöt promenad tillbaka? Särskilt eftersom vi inte var riktigt säkra på var hauptbahnhofen (ja, jag vet att det heter järnvägsstationen) låg utan irrade omkring lite...
Det var lördagen det. I söndags, det vill säga i förgår var jag i kyrkan. Jag blev oerhört besviken över att jag inte fick höra berättelsen om världens mest berömda åsna. Nej, jag menar INTE Ior från Nalle Puh, utan åsnefölet som Jesu lärjungar helt fräckt "lånade-utan-att-be-om-tillåtelse". Ni vet, när han skulle rida in i Jerusalem? Det fick jag i allafall inte höra om, vilket gjorde mig ledsen. *Snyft* (Det är intåget i Jerusalem som man firar söndagen innan påsk)
Något annat sogligt är att jag har förlorat en viktig strid. På sätt och vis har jag väl vunnit också eftersom de som vunnit är en del av mig, nämnligen mina fötter. Jag hade köpt ett par enkla, snygga, billiga och praktiska vårskor. Blev mina fötter tacksamma? Nej! De började direkt att gnälla: Aj, det klämmer, är inte skönt, bla-bla-bla... Jag ignorerade dem, så som man kan göra med skrikande barn, men då lyckades en av dem utveckla en gigantisk blåsa. Mitt motvapen var compeed. Det funkade ju så länge plåstret satt på, men min hud lär väl ruttna om jag täcker den för länge. Så mina gnälliga, snobbiga apostlahästar fick som de ville. Ett nytt, mycket dyrare skopar har nu flyttat in i mitt rum och mina ögon blänger surt på mina dansande fötter. Jag kanske borde anlita en familjerådgivare, så att de inte bestämmer sig för att gå skilda vägar. Det kunde nämnligen ge mig vissa problem...
På tal om ledsna kroppsdelar så gråter min hand för tillfället. Den har nämnligen blivit bränd. Här där jag bor finns inga ungsfasta formar, så vill man laga nåt i ugnen får man sätta in en kastrull där. Jag var inte så dum att jag glömde hur varm kastrullen var och tog i den (även om jag oroade mig för att göra det) utan jag blev sviken av judashandduken jag utnyttjade som grytlapp... Den gled...Så nu har jag en (tänka, tänka, tänka, så att inte pappa eller andra som kan sånt börjar oroa sig...) första gradens brännskada? Eller är det tredje? Den som är minst allvarlig i alla fall, även om man kan se märket tydligt. Jag lär mig aldrig i vilken ordning de där brännskadorna kommer...
Oj, det här blev ju en roman som kan tävla med Krig och Fred i tjocklek... Hur går det med den förresten, Kala?
Den Stora Tävlingen, del 1
Vem är egentligen bäst? England eller Tyskland? Oxford eller Heidelberg?
Språk:
England 1, Tysksland 0
Inte för att det är något fel på tyska, jag gillar det, men jag har ändå en särskild förkärlek för engelska! Kan bero på att det är ett underbart spåk som använder "the" i alla kasus och under alla förhållande istället för att krångla med der-den-dem, das-das-dem och så vidare...
Boende:
England 0, Tyskland 1
Det faktum att jag hade eget badrum i england hjälper inte. Här bor jag i ett Herrgårdsliknande hus med trädgård och ett träd med en ekorre i utanför fönstret istället för ovanpå en resturang med utsikt över en grå parkeringsplats.
Skolan:
England 1, Tyskland 1
England för att där var så mycket folk och de underbara labyrintliknande husen och Tyskland för att vi har lektioner i en elegant villa.
Lärare:
England 1, Tyskland 0
Min lärarinna här är väldigt intensiv och påminner om Cruella de Vil (101 Dalmatiner)... Därmed inte sagt att hon inte är bra, för det är hon, men hon kan inte mäta sig med min Walsiska lärare med ringar i öronen. Han var amazing!
Promenadstråk:
England 1, Tyskland 1¨
Stora härliga parker eller stigen längs floden?
Priser:
England 0, Tyskland 1
Mat som i england kunde kosta runt £30 får jag här för typ 20 euro. (Lidl...)
Fruktinköp:
England 1, Tyskland 0
Eftersom Covered Market med den gulliga försäljaren var så mycket trevligare än Lidls frukthylla
Förkylningar:
England 0, Tyskland 1
Min nuvarande förkylning börjar redan efter två dagar, massor av te och tre apelsiner att ge med sig. De engelska hängde kvar längre.
Nuvarande ställning är 5-5. Det är alltså, som den tjocke program-ledaren skulle säga, oliiidligt spännande!
Språk:
England 1, Tysksland 0
Inte för att det är något fel på tyska, jag gillar det, men jag har ändå en särskild förkärlek för engelska! Kan bero på att det är ett underbart spåk som använder "the" i alla kasus och under alla förhållande istället för att krångla med der-den-dem, das-das-dem och så vidare...
Boende:
England 0, Tyskland 1
Det faktum att jag hade eget badrum i england hjälper inte. Här bor jag i ett Herrgårdsliknande hus med trädgård och ett träd med en ekorre i utanför fönstret istället för ovanpå en resturang med utsikt över en grå parkeringsplats.
Skolan:
England 1, Tyskland 1
England för att där var så mycket folk och de underbara labyrintliknande husen och Tyskland för att vi har lektioner i en elegant villa.
Lärare:
England 1, Tyskland 0
Min lärarinna här är väldigt intensiv och påminner om Cruella de Vil (101 Dalmatiner)... Därmed inte sagt att hon inte är bra, för det är hon, men hon kan inte mäta sig med min Walsiska lärare med ringar i öronen. Han var amazing!
Promenadstråk:
England 1, Tyskland 1¨
Stora härliga parker eller stigen längs floden?
Priser:
England 0, Tyskland 1
Mat som i england kunde kosta runt £30 får jag här för typ 20 euro. (Lidl...)
Fruktinköp:
England 1, Tyskland 0
Eftersom Covered Market med den gulliga försäljaren var så mycket trevligare än Lidls frukthylla
Förkylningar:
England 0, Tyskland 1
Min nuvarande förkylning börjar redan efter två dagar, massor av te och tre apelsiner att ge med sig. De engelska hängde kvar längre.
Nuvarande ställning är 5-5. Det är alltså, som den tjocke program-ledaren skulle säga, oliiidligt spännande!
Exil i en teälskares öken
Nu har jag bott här i drygt två veckor och känner att det börjar bli dags att berätta för folk att jag lever. Pinsamt nog har bloggen inte använts på mellan två och tre månader, men nu ska den återuppstå. Precis som Jesus. Bara lite tidigare, det är inte påsk än. Och den har varit död lite längre än tre dagar... Men ska jag gå in på alla skillnader mellan Jesus och min blogg skulle jag inte hinna med nåt annat, så jag tycker att vi lämnar det ämnet.
Till min stora lycka har jag upptäckt att den här tefattiga öknen faktiskt har oaser! Ganska många rent av. Den stora faran är att många av dessa oaser bara erbjuder giftigt, odrickbart vatten (dvs ört- och fruktte...). När jag märkte att dessa fantastiska tyskar till och med lyckas förstöra Darjeelingte (skickligt, då det teet är gott i sig självt och de därmed måste hällt i något läskigt) började jag tvivla på att jag skulle överleva försmäktande i denna öken. En del te hade jag smugglat med mig in i landet, men för att det skulle räcka skulle jag behöva ransonera det... Goda råd var dyra och gott te var obefintligt. Men så hittade jag en magisk kod: Assam! Om man beställer Assam-te kan man faktiskt få något riktigt gott. Alltså kommer jag inte att tvingas hem i förtid pågrund av te-abstinens.
På det stora hela är det riktigt bra här! Staden är jättefin/mysig, här finns många trevliga affärer (New Yorker!) och jag bor i ett pampigt hus med egen trädgård, grandios entré samt mörka träpaneler och läderfåtöljer i foajen. Mitt rum är lagom stort och ljust. Och även om jag inte har eget badrum har vi, till skillnad från i mitt rum i England, vaskar med varmvatten. Rena rama lyxen! Våren har dessutom svept in oss i sin varma famn. Jag vill inte göra er nordbor avundsjuka, men här är 15 grader och sol vilket betyder lunch och pluggande utomhus. Nu kommer mamma att säga att "jaha, det är därför du är förkyld", för förkyld är jag, men man kan ju inte stanna inne när våren tittar ut! Särskilt inte efter denna svinkalla-läskiga-var-är-den-globala-uppvärmingen-vintern.
Jag kan tänka mig att ni också undrar hur det går med tyskan och min anpassning till det tyska kulturen. Med språket går det bra! Jag har diskuterat politik och förstått grammatiska förklaringar på tyska och använder det som vardagsspråk med en del av mina kompisar. Dock inte med alla... Här finns vissa amerikaner vars tyska uttal är på samma nivå som Brad Pitts italienska i "Inglourious Basterds" och när de är med pratar jag engelska. Oh, jag önskar att jag kunde spela in hur de uttalar "aber", för det är fascinerande! Gällande tysk kultur vet jag inte hur det går. Jag har ännu inte uppnått den där nivån av målmedvetenhet som krävs. Till exempel så väjer jag för folk på gatan istället för att bestämmt fortsätta rakt fram oavsett vad eller vem står i vägen. (Som den där joggaren som i princip sprang över mig i Tiergarten i Berlin.) Vad krävs mer för att man ska räknas som tysk? Öl dricker jag inte och Jägermeister inte jättegärna, så jag antar att jag misslyckas i alkoholkategorin också. Dock är jag ganska organiserad och punktlig. Vad mer är tyskt? Här behöver jag hjälp!
Lektionerna är för det mesta intressanta. Idag ägnade vi oss åt teater, närmare bestämt åt Statsmusikanterna från Bremen. Jag tänker inte återge sagan, men den handlar om fyra djur. Den mycket intressanta scenen i vårt klassrum: Fyra personer sitter under bordet med sagan framför sig och agerar djurens röster med manuset framför sig. De andra mimar till det som underbordsmänniskorna säger och leker djur, det vill säga kryper och flaxar omkring på golvet. Det var udda, men kul! Det värsta var när vi fick i läxa att skriva en dikt... Jag är absolut ingen Shakespeare, men jag kan i vanliga fall få ihop nåt. Men på tyska blev det svårare! Och nej, nej, nej, ni får INTE se mitt försök
Hm, dags för en snabbkoll på vad jag annars hittat på här. Fem snabba punkter:
1) Varit på ett vetenskapligt (astronomiskt) forskningsställe och doppat fingret i -200gradig flytande luft! Om ni blir oroliga kan jag intyga att fingret sitter kvar och ser ut precis som förr! Om ni inte blir oroliga... Vad är ni för kompisar egentligen? ;o Det var nog det häftigaste hittentills.
2)Varit uppe i borgen här och lekt turist. Det är i princip obligatoriskt när man är här och utsikten var fantastisk. Tyvärr spöregnade det, men promenaden i trädgården/parken däruppe var ändå en upplevelse.
3) Varit på en konsert med klassisk musik (Schumann) i universitetets gamla aula. Om någon undrar vad som flög i mig så var det gratis för studenter, en chans att få se den gamla fina salen och en ny upplevelse. Om ni jämför med mina militära aktiviteter i England var det här något högst ordinärt.
4) Tittat på en vår-cermoni där barnen gick omkring med pinnar dekorerade med färgglada band och en bretzel på toppen och man brände upp en snögubbe av papper för att markera slutet på vintern.
5) Träffat två intressanta amerikaner: En som är helt fascinerad av och känner sig tvungen att känna på mina flätor och en som i lördags när hon druckigt lite blev inspirerad av min enligt henne väldigt brittiska engelska och började ropa "Good day to you" till främlingar på gatan och säga "Good save the Queen" i varannan mening. Vilket jag inte gör! (Om nån fått för sig det.)
För alla som redan innan tyckte att tyskan var ett omständig språk, smaka på det här exemplet ur vår bok: Wenn sie Überstunde HÄTTE MACHEN WOLLEN, wäre sie...
Über und Raus...
Till min stora lycka har jag upptäckt att den här tefattiga öknen faktiskt har oaser! Ganska många rent av. Den stora faran är att många av dessa oaser bara erbjuder giftigt, odrickbart vatten (dvs ört- och fruktte...). När jag märkte att dessa fantastiska tyskar till och med lyckas förstöra Darjeelingte (skickligt, då det teet är gott i sig självt och de därmed måste hällt i något läskigt) började jag tvivla på att jag skulle överleva försmäktande i denna öken. En del te hade jag smugglat med mig in i landet, men för att det skulle räcka skulle jag behöva ransonera det... Goda råd var dyra och gott te var obefintligt. Men så hittade jag en magisk kod: Assam! Om man beställer Assam-te kan man faktiskt få något riktigt gott. Alltså kommer jag inte att tvingas hem i förtid pågrund av te-abstinens.
På det stora hela är det riktigt bra här! Staden är jättefin/mysig, här finns många trevliga affärer (New Yorker!) och jag bor i ett pampigt hus med egen trädgård, grandios entré samt mörka träpaneler och läderfåtöljer i foajen. Mitt rum är lagom stort och ljust. Och även om jag inte har eget badrum har vi, till skillnad från i mitt rum i England, vaskar med varmvatten. Rena rama lyxen! Våren har dessutom svept in oss i sin varma famn. Jag vill inte göra er nordbor avundsjuka, men här är 15 grader och sol vilket betyder lunch och pluggande utomhus. Nu kommer mamma att säga att "jaha, det är därför du är förkyld", för förkyld är jag, men man kan ju inte stanna inne när våren tittar ut! Särskilt inte efter denna svinkalla-läskiga-var-är-den-globala-uppvärmingen-vintern.
Jag kan tänka mig att ni också undrar hur det går med tyskan och min anpassning till det tyska kulturen. Med språket går det bra! Jag har diskuterat politik och förstått grammatiska förklaringar på tyska och använder det som vardagsspråk med en del av mina kompisar. Dock inte med alla... Här finns vissa amerikaner vars tyska uttal är på samma nivå som Brad Pitts italienska i "Inglourious Basterds" och när de är med pratar jag engelska. Oh, jag önskar att jag kunde spela in hur de uttalar "aber", för det är fascinerande! Gällande tysk kultur vet jag inte hur det går. Jag har ännu inte uppnått den där nivån av målmedvetenhet som krävs. Till exempel så väjer jag för folk på gatan istället för att bestämmt fortsätta rakt fram oavsett vad eller vem står i vägen. (Som den där joggaren som i princip sprang över mig i Tiergarten i Berlin.) Vad krävs mer för att man ska räknas som tysk? Öl dricker jag inte och Jägermeister inte jättegärna, så jag antar att jag misslyckas i alkoholkategorin också. Dock är jag ganska organiserad och punktlig. Vad mer är tyskt? Här behöver jag hjälp!
Lektionerna är för det mesta intressanta. Idag ägnade vi oss åt teater, närmare bestämt åt Statsmusikanterna från Bremen. Jag tänker inte återge sagan, men den handlar om fyra djur. Den mycket intressanta scenen i vårt klassrum: Fyra personer sitter under bordet med sagan framför sig och agerar djurens röster med manuset framför sig. De andra mimar till det som underbordsmänniskorna säger och leker djur, det vill säga kryper och flaxar omkring på golvet. Det var udda, men kul! Det värsta var när vi fick i läxa att skriva en dikt... Jag är absolut ingen Shakespeare, men jag kan i vanliga fall få ihop nåt. Men på tyska blev det svårare! Och nej, nej, nej, ni får INTE se mitt försök
Hm, dags för en snabbkoll på vad jag annars hittat på här. Fem snabba punkter:
1) Varit på ett vetenskapligt (astronomiskt) forskningsställe och doppat fingret i -200gradig flytande luft! Om ni blir oroliga kan jag intyga att fingret sitter kvar och ser ut precis som förr! Om ni inte blir oroliga... Vad är ni för kompisar egentligen? ;o Det var nog det häftigaste hittentills.
2)Varit uppe i borgen här och lekt turist. Det är i princip obligatoriskt när man är här och utsikten var fantastisk. Tyvärr spöregnade det, men promenaden i trädgården/parken däruppe var ändå en upplevelse.
3) Varit på en konsert med klassisk musik (Schumann) i universitetets gamla aula. Om någon undrar vad som flög i mig så var det gratis för studenter, en chans att få se den gamla fina salen och en ny upplevelse. Om ni jämför med mina militära aktiviteter i England var det här något högst ordinärt.
4) Tittat på en vår-cermoni där barnen gick omkring med pinnar dekorerade med färgglada band och en bretzel på toppen och man brände upp en snögubbe av papper för att markera slutet på vintern.
5) Träffat två intressanta amerikaner: En som är helt fascinerad av och känner sig tvungen att känna på mina flätor och en som i lördags när hon druckigt lite blev inspirerad av min enligt henne väldigt brittiska engelska och började ropa "Good day to you" till främlingar på gatan och säga "Good save the Queen" i varannan mening. Vilket jag inte gör! (Om nån fått för sig det.)
För alla som redan innan tyckte att tyskan var ett omständig språk, smaka på det här exemplet ur vår bok: Wenn sie Überstunde HÄTTE MACHEN WOLLEN, wäre sie...
Über und Raus...
Två dagar kvar...
...på jobb! Lite trist är det ju efterssom det innebär att jag inte kommer att tjäna mer pengar. Men å andra sidan finns det en massa saker jag ska ägna mig åt nu! Ta körkort till exempel... Jag ska ju aldrig göra som alla andra, så min första uppkörning varken lyckades eller misslyckades jag med. På grund av närmare 40 graders feber kunde jag inte ens ta mig dit. Så nu är det dags igen: wrom, wrom. Har bokat lektioner och är livrädd för att jag ska få engelska impulser och köra in i en rondell på fel håll eller något. Hjälp! Inte blir det bättre av att jag tar körkort för att jag borde och egentligen inte för att jag vill.
All min lediga tid ska dock inte tillbringas i en bil och när jag nämnde för mamma att jag tänkte försöka plugga teori nån timme varje dag skrattade hon åt mig (betydde att det inte borde behövas, då teoriprovet gick väldigt bra förra gången). Alltså får jag tid över till skojigheter. Scrapbooking till exempel! Jag har en massa bilder från Paris-resan i början av sommaren som ligger och skräpar och sen ska ju Englands-bilderna framkallas! Dyrt är vad det kommer att bli, även med extrafilm... Sen kan jag läsa en massa, träffa kompisar (vänta bara, jag kommer hemsöka er natt och dag, mohaha), börja träna igen och massa annnat. Ja, jag ser faktiskt fram emot att vara ledig. Jag hade inte något egentligt sommarlov i somras eftersom jag jobbade, så jag ska ha mitt sommarlov nu även om det inte känns som den blomstertid nu kommer än. Bara synd att alla andra jobbar:(. Ska nog leka lite hemmafru också och städa och laga mat och så. Ska man bo hemma, vara ledig och leva på föräldrarna känns det som man BORDE göra det.
Från tråkiga ämnen som städning vidare till dagens irritationsobjekt: Dålig svenska! Nu är jag rädd för att alla kommer att börja finkamma min blogg efter fel, så jag får väl börja med att erkäna att jag inte heller är perfekt. En ursäkt är trots allt att jag inte är professionell. Felen jag ska gnälla över idag kommer nämnligen från folk som har skrivande som sitt jobb. Just nu läser jag "Bergens Väktare": tredje delen i Conn Igguldens romanserie om Djingis Khan. Den är väl relativt bra, men det är den tredje boken som berättar om hur de möter övermäktiga fiender och vinner ändå, så jag börjar tröttna. Det är dock inte det jag ska gnälla på, utan översättaren och den obefintliga korrekturläsaren. Tvåan läste jag på engelska, men eftersom farfar, som gav mig boken, bara hittade den senaste på svenska så läser jag den översatta versionen. Och det är en av de slarvigaste översättningar jag sett! Eller så har jag blivit mer kritisk efter kursen i England eftersom den öppnade ens ögon för misstag. Så medan jag läser sitter jag och blir irriterd på att ord saknas, att det står "de" när det borde vara "han" (ändrade meningen helt), att "deras" används som synonym till "sina" och liknande. Det händer inte hela tiden, det gör det inte, men jag tycker att har man köpt en dyr, inbunden bok ska man kunna förvänta sig att den är språkligt korrekt, såvida felen inte är ditsatta av författaren och har en stilmässig mening. Har bokförlagen nu i finanskrisens tid avskedat korrekturläsarna? Det verkar tyvärr tidningarna också ha gjort. Sällan läser man en hel tidning utan att hitta något fel. Och är där inte fel är det något som är stilmässigt tveksamt. Som när de i en miniartiken på tre korta meningar lyckades använda ordet "nyligen" två gånger. Kan inte låta bli att få en bild i huvudet av hur det hade sett ut om jag gjort något sådant i någon av mina engelska uppsatser. Det skulle var väldigt mycket rödpenna där! Jag vet, för jag har gjort liknande fel. Men som sagt, mig icke vara proffs och mig därför kunna skriva hur mig vilja!
Jultankar på jobb
Jag är nog inte menad att vara bloggare... Jag har ju inte skrivit på sisådär 1-2 månader. Ups! Men nu, när jag är på jobb, systemen har lagt ner så jag inte kan jobba, jag har kollat mejl, lyssnat på musik, varit runt på facebook och kollat andras bloggar känns det ju kul att ha nåt att göra. För att vara ärlig är jag inte jätteledsen över att inte kunna jobba... Första dagen efter julledigheten är man inte särskilt motiverad, särskilt inte när familjen och vännerna är lediga. Dumma er! Jag skulle gärna ligga med en bra bok under granen hemma. Eller närmare bestämt i soffan VID granen. Under trädet lär det vara mörkt och barrigt, även om det säkert luktar gott. Och kanske hittar jag ett kvarglömt paket.
Rent allmänt är jag ett stort fan av julgranar. Oh Tannenbaum, Oh Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter! (Är något tvivlande när det gäller texten... En gran har ju inte blad, men i mitt huvud låter det som om det är det Pavarotti sjunger.) Vår familj har ju alltid en megagran, överlssad med kulor och glitter. Årets variant är ovanligt grenrik och lyckad; där fanns gott om plats för alla dekorationer! Och den behövde inte kapas så mycket för att komma in i huset. Förra året blev vi lite övermodiga i skogen och missbedömde storleken på granen (eller vår takhöjd, vet inte riktigt). Efter att vi fått hjälp av ca fyra gubbar för att TVINGA granen igenom nätmaskinen, fått in både den och oss i bilen och kommit hem insåg vi att den var runt en meter för hög... Problem! Vi (eller snarare pappa) fick såga och såga och tillslut gick den in. Då var dock granformen avklippt, så den var något fyrkantig... Men årets gran är alltså toppen!
Utöver julgranar är nog julsånger det bästa med julen! I alla fall tycker jag det! Jag kan inte räkna upp alla jag gillar, det hade tagit fööör lång tid, men några är värda att nämnas:
"Misteltoe and Wine"- Cliff Richard
En underbar men ganska ovanlig julsång som i mitt tycke verkligen fångar julens själ! Synd att den spelas så sällan. Den finns bara med på en av de många julskivor vi har hemma.
"Oh Holy Night"
Den är så fantastisk vacker och stämningsfull! Jag var på julottan i Bunkeflo kyrka i år och där var en solist som sjöng den så vackert att man önskade att han aldrig skulle sluta! Jag föredrar dock den engelska texten... "Fall on your knees, and hear the angel voices" låter ju bättre än "Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet"
"Do they know it's X-mas" (eller vad den nu heter...)
Underbar melodi, men också en vettig text om att vara tacksam över hur bra man har det, minnas de som inte har haft sån tur och kanske rent av försöka hjälpa till!
De tre är nog mina favoritjulsånger även om "Blue X-mas" med Elvis såklart också är nödvändig för julstämningen. Jag kommer garanterat att knarka julsånger ända in i januari. Eller kanske rent av leva enligt "julen vara än till påska"! (Och detta textsnitt har ingen estetisk funktion... Jag vet inte hur jag ska bli av med det!)
Militärisk Torsdag
En intressant berättelse om en ganska ovanlig torsdag:
Som vanligt på mina oxfordianska torsdagar gick jag till "Oxford Army Cadet Force", den militära ungdomsgrupp som jag gick med i i tron att de var en slags scouter och sen fortsatte i eftersom jag får uppleva så mycket underligt där. Jag har till exempel fått skjuta gevär! Jag är inte nån vapengalning, men måste erkänna att det kändes ganska coolt. Det som är skrämmande är att vapenintresserade 13-åringar också får lära sig hantera gevär. Jag hoppas att det ger dem en känsla av ansvar, för om det bara uppmuntrar ett överdrivet vapenintresse är det farligt!
Nåväl, i torsdags kunde vi inte skjuta, för de har på nåt sätt blivit av med nycklen till ammunitionsförådet. Ammunitionsförrådet är förvisso bara ett litet skrin, men eftersom de inte vill att obehöriga utan nyckel ska komma åt patronerna är det väldigt inbrottssäkert, vilket ger vissa problem nu när de själva vill komma in utan nyckel... Inte ens en låssmed kunde fixa det. Jag tror att de tänker ta dit en kille med jätteborr och försöka bryta sig in på så sätt. En viktig varning till oss alla om vikten av att hålla koll på våra nycklar!
Torsdagens aktivitet var istället nån slags hur-du beter-dig- i-krig-övning. Vi fick bland annat lära oss att "kravla" på olika sätt. Ålning medelst hasning och ålning medelst (...nåt annat, kravling kanske?) tror jag det heter på militär svenska. Det gick i alla fall ut på att ta sig fram liggande på marken. Saken var att marken vi använde var blött gräs... Och det var kallt ute. Och jag hade mina vanliga kläder. Vår instruktör (en kille på ca 17 år) förvånade mig genom att erbjuda mig sin militärjacka och säga att jag nog inte ville smutsa ner min kappa! Gulligt av honom! Sen var det dock dags att börja kravla. På plussidan av det hela var att gräset luktade gott och att jag var bra på det. På minussidan var att mina jeans och jag blev våta och smutsiga. Och att som vanligt bestod gruppen av mig och en massa 13-åringar med en instruktör som antagligen är yngre än mig.
Kvällens andra övning var make-up, eller om man så föredrar att göra kamoflagemålning i varandras ansikten. Färgen var kletig och jag kände mig väldigt fånig senare när jag gick hem genom Oxford med brun färg kletad i ansiktet... Vi tränade även på att ställa upp och röra oss i formationer på parkeringsplatsen. Det ingick att vi skulle smyga och låtsas spana efter fiender, så det var lite som att leka krig. I vilket fall finns det nu en bild på mig i kamomålning och militärjacka! Mitt internet lär dö om jag försöker ladda upp den, men ni får se när jag kommer hem!
Som vanligt på mina oxfordianska torsdagar gick jag till "Oxford Army Cadet Force", den militära ungdomsgrupp som jag gick med i i tron att de var en slags scouter och sen fortsatte i eftersom jag får uppleva så mycket underligt där. Jag har till exempel fått skjuta gevär! Jag är inte nån vapengalning, men måste erkänna att det kändes ganska coolt. Det som är skrämmande är att vapenintresserade 13-åringar också får lära sig hantera gevär. Jag hoppas att det ger dem en känsla av ansvar, för om det bara uppmuntrar ett överdrivet vapenintresse är det farligt!
Nåväl, i torsdags kunde vi inte skjuta, för de har på nåt sätt blivit av med nycklen till ammunitionsförådet. Ammunitionsförrådet är förvisso bara ett litet skrin, men eftersom de inte vill att obehöriga utan nyckel ska komma åt patronerna är det väldigt inbrottssäkert, vilket ger vissa problem nu när de själva vill komma in utan nyckel... Inte ens en låssmed kunde fixa det. Jag tror att de tänker ta dit en kille med jätteborr och försöka bryta sig in på så sätt. En viktig varning till oss alla om vikten av att hålla koll på våra nycklar!
Torsdagens aktivitet var istället nån slags hur-du beter-dig- i-krig-övning. Vi fick bland annat lära oss att "kravla" på olika sätt. Ålning medelst hasning och ålning medelst (...nåt annat, kravling kanske?) tror jag det heter på militär svenska. Det gick i alla fall ut på att ta sig fram liggande på marken. Saken var att marken vi använde var blött gräs... Och det var kallt ute. Och jag hade mina vanliga kläder. Vår instruktör (en kille på ca 17 år) förvånade mig genom att erbjuda mig sin militärjacka och säga att jag nog inte ville smutsa ner min kappa! Gulligt av honom! Sen var det dock dags att börja kravla. På plussidan av det hela var att gräset luktade gott och att jag var bra på det. På minussidan var att mina jeans och jag blev våta och smutsiga. Och att som vanligt bestod gruppen av mig och en massa 13-åringar med en instruktör som antagligen är yngre än mig.
Kvällens andra övning var make-up, eller om man så föredrar att göra kamoflagemålning i varandras ansikten. Färgen var kletig och jag kände mig väldigt fånig senare när jag gick hem genom Oxford med brun färg kletad i ansiktet... Vi tränade även på att ställa upp och röra oss i formationer på parkeringsplatsen. Det ingick att vi skulle smyga och låtsas spana efter fiender, så det var lite som att leka krig. I vilket fall finns det nu en bild på mig i kamomålning och militärjacka! Mitt internet lär dö om jag försöker ladda upp den, men ni får se när jag kommer hem!
New Moon
Jaha, nu har jag sett New Moon. Sammanfattningsvis tyckte jag att den var bra, den speglar boken ganska hyfsat trots att allt har kortats ner ganska mycket... Och Jacobs utseende kan man bara vara happy about! Hans vargskepnad = gullig! Jag ver att han ska vara ett hemskt vilddjur, men jag ville bara krama honom! Som vanligt irriterar Bella mig EXTREMT mycket... Hon har ingen smak! Hur kan hon gilla den "overprotective" vampyren mer??? Han var dessutom ful i New Moon tyckte jag: blek och "drogad"! Men jag kan ta Jacob om Bella inte vill, det blir hur bra som helst ;) Eftersom andra boken inte var min favorit hade jag inte mycket hopp om filmen, men den lyckas ganska bra. Vad tycker ni?
Har ni noterat hur bra jag lyckats skriva en svensk text med en engelsk dator? Jag vara stolt! Om ni tittar noga ser ni att tre skrifttecken inte finns i alls texten. Och jag kan informera er om att tar en del tankearbete att skriva en text utan till exempel ett visst verb som har 2 tecken och slutar med "r"! Om ni inte fattar vad jag menar... Ja, det XX ert problem :P
Har ni noterat hur bra jag lyckats skriva en svensk text med en engelsk dator? Jag vara stolt! Om ni tittar noga ser ni att tre skrifttecken inte finns i alls texten. Och jag kan informera er om att tar en del tankearbete att skriva en text utan till exempel ett visst verb som har 2 tecken och slutar med "r"! Om ni inte fattar vad jag menar... Ja, det XX ert problem :P
Då provar vi...
Okej, jag har aldrig bloggat förr, så det här känns väldigt konstigt. Men en tråkig, regnig Oxford-kväll i november tillsammans med en tjatande kompis (ja, jag menar dig, Louise...;)) kan få en att göra underliga saker...
60.
1. Hur gammal är du om fem år? 23 (Stolt över mina mattekunskaper...)
2. Vem var den sista du träffade? Tjejen från Moldaien som bor på samma studentkorridor som jag. Hon sitter alltid i köket med sin dator. Och ja, det är sant att jag inte är säker så vad hon heter, pinsamt nog...
3. Hur lång är du? Hela 1,60!
4. Vilken är den senaste filmen du sett? 2012
5. Vem ringde senast? Ehm... En tysk kille som också bor här, för att berätta att han var utelåst och be mig släppa in honom
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Juan från Colombia: "Don´t worry! I knew you might be sleeping, just resolved on trying anyway. See you tomorrow!" (Som svar på hans ursäkt för att inte ha sett mitt sms om att ta en promenad tidigare)
7. Vad är helgens planer? Kanske åka till Blenheim Palace... Och gå ut!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms! Om det inte handlar om timmessamtal till de närmsta kompisarna!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta
10. När såg du senast din mamma? Typ tio veckor sen (För de oinvigda så bor jag i Oxford för tillfället och min familj i Malmö)
11. Vilken ögonfärg har du? Brun
12. När vaknade du idag? 07,30 (blä...)
13. Har du någon gång hittat en katt? Ehh, nä?
14. Vilken är din favoritplats? Covered Market och University Parks! Eller havet i Malmö!
15. Vilken plats föredrar du minst? Utanför slaktaren i Covered Market... Där hänger hela kaniner! Fruktansvärt äckligt!!! Har inte vågat gå förbi på ett tag...
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Oj... Framtidsfråga, panik... blackout...
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Det mesta skulle jag tro...
18. Vem fick dig verkligen att skratta senast? Hannah från Holland som jag har lektioner med
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Eh, ja! (Kan bara upprepa Louises svar!)
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar... Eller släpbar snarare, den är extremt tung!
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Jag är i England, här är kallt...
22. Hur många kuddar har du i sängen? 2
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Skåne och Oxfordshire
24. Har du någon gång spytt på någon? Nej, tack och lov!
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota på sommarvarmt gräs eller mjuk sandstrand!
26. Är du social? Jupp
27. Vilken är din favoritglass? Ben and Jerry´s: Bohemian Raspberry
28. Vad skulle du göra om du vann 1 miljon? Resa, plugga i olika länder. Och förhoppningsvis vara ansvarsfull nog att spara en del!
29. Tycker du om kinamat? Absolut (Och den ska ätas med pinnar!)
30. Tycker du om kaffe? Då skulle jag väl knappast åkt till england? Heaven of Tea!
31. Vad dricker du till frukost? Se föregående fråga... Te såklart!
32. Sover du på någon särskild sida? Jag vet inte eftersom jag sover då...
33. Kan du spela poker? Faktiskt!
34. Tycker du om att mysa? Vem gör inte det?
35. Är du beroendemänniska? Choklad i så fall...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nope, jag är unik:P
37. Vill du ha barn? Ja
38. Kan du några andra språk än svenska? Of course/ Ja, natürlich
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, men inte med siren
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!!!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Resor! och lite kläder då och då...
42. Äger du dyrbara smycken? Ja, något enstaka
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Oolong Fomosa (för icke tefantaster: ett halvt grönt, halvt svart jättegott te från Thailand... Jag verkar lite nördig, ja!)
45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag är lycklig nog att känna många!
46. Välj ett ärr på din kropp? Har ju bara mitt pyttelilla på foten från när jag tog bort ett födelsemärke
47. Vad har du för ringsignal? Yellow Lemon Tree
48. Har du kvar klädesplagg från du var liten? Vet inte... Tror mamma sparat nåt par skor.
49. Flirtar du mycket? Tja...
50. Vart togs din profilbild? I Portsmouth. (Och det heter VAR...Försöker undertrycka mina grammatikfascistdrag...)
51. Kan du byta olja på bilen? Svaret borde vara ja. Rent teoretiskt kan jag, har dock aldrig provat.
52. Har du fått fortkörningsböter? Svårt när man inte har körkort...
53. Vilken var den senaste boken du läste? Wuthering Heights. Jag är besviken, den var inte så bra...
54. Läser du dagstidningen? Inte ofta. Kollar på internet när jag har tid över.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Med vilka pengar då?
56. Dansar du i bilen? Har inte suttit i en bil på runt 10 veckor, konstigt nog!!!
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? En holländsk som en kompis här försökte spela på min dator. Försöket misslyckades på grund av mitt fruktansvärt sega internet.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Julklappslista (nu blev ni väl nyfikna?)
59. När var du i kyrkan senast? Förra torsdagen, för att se den traditionella klockingningen. Det var jättecoolt, de ringer dem faktiskt för hand, genom att dra i rep!
60. Min egen fråga: Vad ska du göra nu: Duscha och sen sova!
Det här var alltså mitt första inlägg... Frågan är om det blir fler. Vänta och se...
60.
1. Hur gammal är du om fem år? 23 (Stolt över mina mattekunskaper...)
2. Vem var den sista du träffade? Tjejen från Moldaien som bor på samma studentkorridor som jag. Hon sitter alltid i köket med sin dator. Och ja, det är sant att jag inte är säker så vad hon heter, pinsamt nog...
3. Hur lång är du? Hela 1,60!
4. Vilken är den senaste filmen du sett? 2012
5. Vem ringde senast? Ehm... En tysk kille som också bor här, för att berätta att han var utelåst och be mig släppa in honom
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Juan från Colombia: "Don´t worry! I knew you might be sleeping, just resolved on trying anyway. See you tomorrow!" (Som svar på hans ursäkt för att inte ha sett mitt sms om att ta en promenad tidigare)
7. Vad är helgens planer? Kanske åka till Blenheim Palace... Och gå ut!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms! Om det inte handlar om timmessamtal till de närmsta kompisarna!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta
10. När såg du senast din mamma? Typ tio veckor sen (För de oinvigda så bor jag i Oxford för tillfället och min familj i Malmö)
11. Vilken ögonfärg har du? Brun
12. När vaknade du idag? 07,30 (blä...)
13. Har du någon gång hittat en katt? Ehh, nä?
14. Vilken är din favoritplats? Covered Market och University Parks! Eller havet i Malmö!
15. Vilken plats föredrar du minst? Utanför slaktaren i Covered Market... Där hänger hela kaniner! Fruktansvärt äckligt!!! Har inte vågat gå förbi på ett tag...
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Oj... Framtidsfråga, panik... blackout...
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Det mesta skulle jag tro...
18. Vem fick dig verkligen att skratta senast? Hannah från Holland som jag har lektioner med
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Eh, ja! (Kan bara upprepa Louises svar!)
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar... Eller släpbar snarare, den är extremt tung!
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med. Jag är i England, här är kallt...
22. Hur många kuddar har du i sängen? 2
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Skåne och Oxfordshire
24. Har du någon gång spytt på någon? Nej, tack och lov!
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota på sommarvarmt gräs eller mjuk sandstrand!
26. Är du social? Jupp
27. Vilken är din favoritglass? Ben and Jerry´s: Bohemian Raspberry
28. Vad skulle du göra om du vann 1 miljon? Resa, plugga i olika länder. Och förhoppningsvis vara ansvarsfull nog att spara en del!
29. Tycker du om kinamat? Absolut (Och den ska ätas med pinnar!)
30. Tycker du om kaffe? Då skulle jag väl knappast åkt till england? Heaven of Tea!
31. Vad dricker du till frukost? Se föregående fråga... Te såklart!
32. Sover du på någon särskild sida? Jag vet inte eftersom jag sover då...
33. Kan du spela poker? Faktiskt!
34. Tycker du om att mysa? Vem gör inte det?
35. Är du beroendemänniska? Choklad i så fall...
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nope, jag är unik:P
37. Vill du ha barn? Ja
38. Kan du några andra språk än svenska? Of course/ Ja, natürlich
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, men inte med siren
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet!!!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Resor! och lite kläder då och då...
42. Äger du dyrbara smycken? Ja, något enstaka
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Oolong Fomosa (för icke tefantaster: ett halvt grönt, halvt svart jättegott te från Thailand... Jag verkar lite nördig, ja!)
45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag är lycklig nog att känna många!
46. Välj ett ärr på din kropp? Har ju bara mitt pyttelilla på foten från när jag tog bort ett födelsemärke
47. Vad har du för ringsignal? Yellow Lemon Tree
48. Har du kvar klädesplagg från du var liten? Vet inte... Tror mamma sparat nåt par skor.
49. Flirtar du mycket? Tja...
50. Vart togs din profilbild? I Portsmouth. (Och det heter VAR...Försöker undertrycka mina grammatikfascistdrag...)
51. Kan du byta olja på bilen? Svaret borde vara ja. Rent teoretiskt kan jag, har dock aldrig provat.
52. Har du fått fortkörningsböter? Svårt när man inte har körkort...
53. Vilken var den senaste boken du läste? Wuthering Heights. Jag är besviken, den var inte så bra...
54. Läser du dagstidningen? Inte ofta. Kollar på internet när jag har tid över.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Med vilka pengar då?
56. Dansar du i bilen? Har inte suttit i en bil på runt 10 veckor, konstigt nog!!!
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? En holländsk som en kompis här försökte spela på min dator. Försöket misslyckades på grund av mitt fruktansvärt sega internet.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Julklappslista (nu blev ni väl nyfikna?)
59. När var du i kyrkan senast? Förra torsdagen, för att se den traditionella klockingningen. Det var jättecoolt, de ringer dem faktiskt för hand, genom att dra i rep!
60. Min egen fråga: Vad ska du göra nu: Duscha och sen sova!
Det här var alltså mitt första inlägg... Frågan är om det blir fler. Vänta och se...
