Happy Halloween!
Det var ett tag sen mitt senaste inlägg, I know... Ni kan nog gissa varför, men eftersom jag ägnat så mycket tid åt att plugga att jag inte hunnit blogga tänker jag inte ägna min kära bloggtid åt indirekt pluggtänkande genom att klaga på det. Nu kanske ni tror att detta blir ett väldigt tråkigt inlägg, att jag har ägnat all min tid åt pluggandet och eftersom jag inte tänker skriva om det har jag inget att skriva om. Men så är det inte!
Jag har till exempel hunnit vara med i FN! Eller ja, i alla fall ett FN-rollspel vilket kanske inte är riktigt lika coolt, men ändå var väldigt intressant! Det var nog tur att vi inte var riktiga FN med tanke på hur det slutade... Men för att börja från början så var jag alltså Marocco och diskussionen var om Libyens framtid. Marocco var inte direkt kompisar med Gaddafi, han brukade gadda(fi)(hihihi) ihop sig med andra mot stackars oss. Han tyckte inte att vi skulle få fortsätta ha Västsahara som koloni, till exempel. Det nya övergångrsrådet är därimot min nya bästa vän och jag vill att de också ska bli kompisar med min stora kompis USA som tycker så mycket om mig att vi har militärövningar ihop... Vi diskuterade, allt var mycket formellt och lita läskigt, sen skrev vi resolutioner. Vi i arabländerna samarbetade och av någon anledning satt Nordkorea tillsammans med oss. Jag antar att den stackaren inte hade några vänner. De är ju lite av ett enstörings-land... :( Lunchen var svettig. När man har klätt sig i svarta tajta jeans, långärmad svart skjorta etc för att passa in i generalförsamlingen så uppskattar man inte riktigt 20 grader och stekand sol... Men samtidigt kan man ju inte klaga när de englska vädermaktrna faktiskt är generösa både med grader och ljus. Efter lunch urartade det hela lite... Vi fick se nyhetsklipp av hur Nordkorea sålde vapen till Gaddafi (det här var innan han dog...) och innan vi hunnit komma fram till någon lösning så var där terrordåd i Isreal och fullskaligt krig i Libyen. Jag och några andra, typ Brasilien försökte mäkla fred (jag vill inte ha ett tredje världskrig i ett grannland), men det gick inte så bra... Folk började förklara krig och hota varandra till höger och vänster, så jag tror att vårt FN misslyckades rätt rejält med att hålla fred... Men jag fick en flaska vin som pris för att jag var den som förbättrat mig mest under dagen! Man kan ta det som att jag var riktigt usel i början, visserligen, men jag väljer att tolka det positivt! Dagens insikt var att Nordkoreaner är fantastiskt trevliga! Va, tänker väl ni, de sålde ju vapen och var läskiga! Och det är ju sant, men på puben efter själva konferansen insåg jag att Nordkoreas representant var väldigt trevlig. Det kanske är ett land man borde försöka förbättra relationerna till trots allt?? (Behöver ju inte nämna att "Nordkoreanen" egentligen var tysk...;)) Det var ganska intressant att inse att man inte kunde de andras namn, eftersom man tilltalat varandra med "The delegate from X" hala dagen... Det blev många "Ursäkta! Ehhh, Frankrike, vad heter du egentligen?" Och jag vet fortfarande inte vad de flesta egentligen hette... :P
Jag har också varit på roliga drama och FN workshops och så har jag såklart gått på pubar och träffat kompisar. Att träffas på en pub och ta en öl en torsdag känns helt ok, medan det var lite märkligt att blanda vodkadrinkar i mina kompisars lägenhet en måndag... Men är det någons födelsedag så är det... Jag har också lagat mat på en gas-spis för första gången. Tack och lov att jag inte har en sådan!!! Värmen kom ju upp på sidorna om kastrullen och eftersom vi lagade risotto och därmed var tvugna att röra hela tiden ledde det tll att händerna blev helt skållade :( Aj! Samma kväll gjorde jag ett misstag som man bara gör en enda gång... Det var smärtsamt och jag utfärdar härmd en officiell varning till alla linsbärare! Om ni lagar något med chilli, kom ihåg att tvätta händerna NOGA innan ni tar ut linserna på kvällen!!! Om ni inte gör det känns det som någon hällt syra i era ögon... Ouch! Tur att risotton blev god, annars hade det inte varit värt skadorna!
Jag har också upplevt en sak som gör mig än mer Londonisk (jag vet inte riktigt hur man adjektiverar London)... Missat sista tunnelbanan! Jag var hemma hos kompisar, vi hade jättekul, gjorde "Jag har aldrig...", lärde oss kinesiska och hade yogaövningar på golvet och jag ville inte alls gå hem! Så jag gick i vad jag trodde var sista minuten, sprang nästan hela vägen (som tur var var där nedförsbacke), men hann inte riktigt. Så jag irrade omkring i typ 20 minuter för att hitta min bussållplats och när jag lyckats komma på och av bussen på rätt station kände jag inte igen mig! Bussen stannade nämligen på nån annan sida kvareret. Jag fick nog vanda runt i cirklar i en halvtimme innan jag fattade var jag var... Och jag som trodde att mitt lokalsinne hade förbättrats! Jag hade fel...
Och nu är det Halloween! Jag har varit på en spökvandring i området runt St Pauls med Hiking and Walking Society. Historierna var väl inte direkt läskiga, men sällskapet var trevligt och vi passade på att besöka en del pubar på vägen. Igår var det dags för den första Halloweenfesten. Jag var utstyrd i Djävulshorn och med en treudd och jag måste säga att det vapnet gjorde att jag kände mig säkrare på vägen hem! Jag kanske alltid borde bära runt på det? En halvmeter lång, glittrig treudd... Viss risk att folk tror att jag är knäpp, men då vågar de kanske inte komma för nära... Nu ska jag iväg på halloweenkväll bestående av fängelsemuseum, pumpalycktatillverkning (jag älskar långa, tyskaaktiga ord...) och middag!
Happy and Scary Halloween!
Jag har till exempel hunnit vara med i FN! Eller ja, i alla fall ett FN-rollspel vilket kanske inte är riktigt lika coolt, men ändå var väldigt intressant! Det var nog tur att vi inte var riktiga FN med tanke på hur det slutade... Men för att börja från början så var jag alltså Marocco och diskussionen var om Libyens framtid. Marocco var inte direkt kompisar med Gaddafi, han brukade gadda(fi)(hihihi) ihop sig med andra mot stackars oss. Han tyckte inte att vi skulle få fortsätta ha Västsahara som koloni, till exempel. Det nya övergångrsrådet är därimot min nya bästa vän och jag vill att de också ska bli kompisar med min stora kompis USA som tycker så mycket om mig att vi har militärövningar ihop... Vi diskuterade, allt var mycket formellt och lita läskigt, sen skrev vi resolutioner. Vi i arabländerna samarbetade och av någon anledning satt Nordkorea tillsammans med oss. Jag antar att den stackaren inte hade några vänner. De är ju lite av ett enstörings-land... :( Lunchen var svettig. När man har klätt sig i svarta tajta jeans, långärmad svart skjorta etc för att passa in i generalförsamlingen så uppskattar man inte riktigt 20 grader och stekand sol... Men samtidigt kan man ju inte klaga när de englska vädermaktrna faktiskt är generösa både med grader och ljus. Efter lunch urartade det hela lite... Vi fick se nyhetsklipp av hur Nordkorea sålde vapen till Gaddafi (det här var innan han dog...) och innan vi hunnit komma fram till någon lösning så var där terrordåd i Isreal och fullskaligt krig i Libyen. Jag och några andra, typ Brasilien försökte mäkla fred (jag vill inte ha ett tredje världskrig i ett grannland), men det gick inte så bra... Folk började förklara krig och hota varandra till höger och vänster, så jag tror att vårt FN misslyckades rätt rejält med att hålla fred... Men jag fick en flaska vin som pris för att jag var den som förbättrat mig mest under dagen! Man kan ta det som att jag var riktigt usel i början, visserligen, men jag väljer att tolka det positivt! Dagens insikt var att Nordkoreaner är fantastiskt trevliga! Va, tänker väl ni, de sålde ju vapen och var läskiga! Och det är ju sant, men på puben efter själva konferansen insåg jag att Nordkoreas representant var väldigt trevlig. Det kanske är ett land man borde försöka förbättra relationerna till trots allt?? (Behöver ju inte nämna att "Nordkoreanen" egentligen var tysk...;)) Det var ganska intressant att inse att man inte kunde de andras namn, eftersom man tilltalat varandra med "The delegate from X" hala dagen... Det blev många "Ursäkta! Ehhh, Frankrike, vad heter du egentligen?" Och jag vet fortfarande inte vad de flesta egentligen hette... :P
Jag har också varit på roliga drama och FN workshops och så har jag såklart gått på pubar och träffat kompisar. Att träffas på en pub och ta en öl en torsdag känns helt ok, medan det var lite märkligt att blanda vodkadrinkar i mina kompisars lägenhet en måndag... Men är det någons födelsedag så är det... Jag har också lagat mat på en gas-spis för första gången. Tack och lov att jag inte har en sådan!!! Värmen kom ju upp på sidorna om kastrullen och eftersom vi lagade risotto och därmed var tvugna att röra hela tiden ledde det tll att händerna blev helt skållade :( Aj! Samma kväll gjorde jag ett misstag som man bara gör en enda gång... Det var smärtsamt och jag utfärdar härmd en officiell varning till alla linsbärare! Om ni lagar något med chilli, kom ihåg att tvätta händerna NOGA innan ni tar ut linserna på kvällen!!! Om ni inte gör det känns det som någon hällt syra i era ögon... Ouch! Tur att risotton blev god, annars hade det inte varit värt skadorna!
Jag har också upplevt en sak som gör mig än mer Londonisk (jag vet inte riktigt hur man adjektiverar London)... Missat sista tunnelbanan! Jag var hemma hos kompisar, vi hade jättekul, gjorde "Jag har aldrig...", lärde oss kinesiska och hade yogaövningar på golvet och jag ville inte alls gå hem! Så jag gick i vad jag trodde var sista minuten, sprang nästan hela vägen (som tur var var där nedförsbacke), men hann inte riktigt. Så jag irrade omkring i typ 20 minuter för att hitta min bussållplats och när jag lyckats komma på och av bussen på rätt station kände jag inte igen mig! Bussen stannade nämligen på nån annan sida kvareret. Jag fick nog vanda runt i cirklar i en halvtimme innan jag fattade var jag var... Och jag som trodde att mitt lokalsinne hade förbättrats! Jag hade fel...
Och nu är det Halloween! Jag har varit på en spökvandring i området runt St Pauls med Hiking and Walking Society. Historierna var väl inte direkt läskiga, men sällskapet var trevligt och vi passade på att besöka en del pubar på vägen. Igår var det dags för den första Halloweenfesten. Jag var utstyrd i Djävulshorn och med en treudd och jag måste säga att det vapnet gjorde att jag kände mig säkrare på vägen hem! Jag kanske alltid borde bära runt på det? En halvmeter lång, glittrig treudd... Viss risk att folk tror att jag är knäpp, men då vågar de kanske inte komma för nära... Nu ska jag iväg på halloweenkväll bestående av fängelsemuseum, pumpalycktatillverkning (jag älskar långa, tyskaaktiga ord...) och middag!
Happy and Scary Halloween!
Två pluggveckor in
Klockan är 22.52 engelsk tid och jag har just blivit klar med pluggandet. Det har varit mörkt utanför mitt fönster i flera timmar, tekannan är sedan länge tom. Arbetsdagen som började klockan 10.00 är äntligen slut...
Det där lät väl lagom deprimerande! Som sagt, tempot här är högt och man kommer alltid efter i början. Tror nästan det är en naturlag... Typ som den där om kroppars tröghet. För er som glömt fysiken betyder det typ att alla kroppar (föremål) i rörelse "vill" fortsätta framåt och att de som är stilla inte "vill" börja röra sig. (Min bror och mina kära naturvetarvänner hade nog kunnat förklara det bätre, men ni är inte här, så skyll er själva!) Likheten är att min kropp/hjärna uppenbarligen inte vill börja plugga igen efter ledigheten... Så jag låg lite back, men bestämde mig för att ta igen det den här veckan. Igår läste jag mellan 9AM och 3AM, med avbrott för mat, föreläsning och, tack och lov för min mentala hälsa, drama workshop där vi imiterade bin och lekte fjantiga lekar. Det kanske inte låter som man är helt mentalt frisk när man imiterar bin heller. Men jag tror inte jag är galen och jag tror inte att ni tror att jag tror att ni tror att jag är galen heller. Eller?
Men pluggandet är oerhört intressant! Och jag har hunnit med att "ha kul också" som morfar alltid brukar tjata på mig om. Jag trodde det var vanligare att de tjatade om att man ska bruka allvar, men jag föredrar det såhär! Jag har till exempel gått på Freshers' Ball som inte var någon bal så som vi lundensare eller askungentittare brukar tänka oss det utan helt enkelt en fest. Alltså tappade jag inga skor och träffade heller ingen prins. Men å andra sidan slapp jag gå hem vid midnatt och det var kul att få klä upp sig och uppleva Ministry of Sound. Jag har fortfarande inte blivit så engelsk att jag lämnar alla former av ytterkläder hemma när jag går ut för att spara garderobspengar. Jag brukar ju frysa ganska lätt och att vara blå och knottrig är inte särskilt attraktivt om man inte är en smurf med dålig hud. Eller, vid närmare eftertanke är det inte särskilt attraktivt då heller... Men jag lyckades undvika det ödet, profilbilden på facebook är från den kvällen. Säger någon att jag ser ut som en finnig smurf där ska jag använda kraften för att strypa er, var ni än är...
Jag har också sysselsatt mig med en klassisk Londonsysselsättning: Shopping. Min första klädshoppingtur gick på £30, men resultated är helt otippat. Nu när jag säger otippat konstaterar ni nog att det inte var nån vanlig tröja eller ett par jeans. Louise kanske gissar beige (Vilket är fel, jag har inte ändrat mig helt gällande den färgen), Puff kanske satsar på något som hon hade kunnat ha (vilket varit möjligt) och vilka andra intressanta kombinationer av balkänningar (för £30), bikinis och ullmössor ni ser vet jag inte riktigt. Men svaret är i alla fall vattenavstötande vandringsbyxor och underställ. Jag hör nästan hur ni hostar till och undrar vad jag ska med det till i London. Jag har nämligen lyckats bli inblandad i Universitetets Walking and Hiking Society. Det är helt underbart, vi har redan gjort en "walk" från Towern ut till Greenwich och en ute på landet nära Windsor. Jag älskar ju långpromenader och hajker och på det här sättet får jag se så mycket mer av London med omnejd! Jag har lyckats övertala min kära bror att ta med sig mina ridkängor hit när han kommer på besök, så jag har några mer rejäla skor. Understället har jag inte riktigt användning för än, men vädret här är rätt läskigt i Nov/Dec. Och annars så kommer jag ju hem till den underbara tropiska svenska vintern till jul. Förhoppningvis, om inte befolkningsökningen bland mina grejor varit för stor, kommer understället ju med hem. Det finns dock en viss risk för ökad dödlighet bland grejerna i december, när det blir tydligt att befolkningsökningen inte rymms inom det tillgängliga området. Byxorna har jag faktiskt redan använt och haft nytta av! De var dock lite för långa, eller så var jag för kort, när jag köpte dem. Eftersom jag inte kan göra något åt mig själv bestämde jag mig för att redigera byxorna. I vanliga fall när jag lägger upp byxor används symaskin, måttband, skräddarkrita (om jag hittar nån...) massor av knappnålar och ev sprättare. Små stygn och att jag alltid zick-zackar kanterna gör att trådåtgången blir ganska stor. Med tanke på den begränsade platsen i min resväska var det enda jag hade här ett lite reklamsypacket - en synål, en knappnål, små stumpar av trådar i olika färger och två knappar (som jag inte hade någon nytta av... men vem vet, jag vågar inte anklaga dem för att vara onödiga än). Så resurserna var inte vad jag är van vid... Alltså blev resultatet inte heller det, det ser ut som dagispyssel! Ett byxben på de mörkblå byxorna är diskret uppsytt med svart tråd. Till det andra fick jag använda en något minde diskret ljusblå. Eftersom jag hade ont både om tråd och tid är styngnen väldigt stora och där är mycket tyg kvar"innuti", för eftersom jag inte kunde zickzacka vill jag inte klippa... Mina syeristkompisar hade skämts! Jag var i ärlighetensnamn väldigt lockad att göra det mamma berättat att hon gjorde som ung - häfta upp dem! Men jag har ingen häftapparat, så den planen fick jag överge... Jag är annars bra på det, i gymnasiet tillverkade jag en bläckfisk av hönsnät och tyg, till stor del med hjälp av en häftapparat. Han hette Bobby och var med i petrispexet. Han var dock väldigt obekväm, hönsnätet skar in i armarna.
Jag har för övrigt fått veta varför jag inte är bättre på att städa och laga mat! Jag är säker på att ni också har funderat på det (gällande er själva, inte mig, tack...) Nu har jag svaret! Det var en hjälpsam egyptier i tvättstugan som berättade för mig att jag lekte för lite med barbies när jag var liten! Så enkelt är det tydligen! Vår konservation började med att han stod och såg hjälplös ut medan vatten rann ut ur hans strykjärn. Jag hjälpte honom (vred om ratten från "wet" till "dry", så det var ju inte så jättesvårt...) vilket fick honom att säga något i still med att kvinnor är bättre på att tvätta för det var något vi hade med oss sen födseln. Jag protesterade, men han fortsatte med att kvinnor var bättre på att städa och laga mat också och att han därför hade velat ha en tjej som rumskompis. (Och varför tror han den tjejen skulle vilja laga met åt honom?) När jag sa att jag inte var bättre på att, till exempel stryka, städa eller laga mat än vad han var sa han att jag hade lekt för lite med barbie-dockor. Och han har ju såklart rätt! För vilka föräldrar låter inte sin dotter använda heta strykjärn, potentiellt giftiga rengöringmedel och ugnar av lagom storlek att krypa in i när hon leker med sina dockor? Men enligt det sättet att se det på borde min lillebror vara en virtouos i alla hushållskonster. Han brukade nämligen "städa bort" mina barbie-dockor från mitt rum, prydligt knyta ihop dem och antingen hänga upp dem på tork från tornet i riddarborgen eller lägga in dem för grillning i leksaksugnen. Eric, det är du som får laga mat till mig när du kommer hit!
Det där lät väl lagom deprimerande! Som sagt, tempot här är högt och man kommer alltid efter i början. Tror nästan det är en naturlag... Typ som den där om kroppars tröghet. För er som glömt fysiken betyder det typ att alla kroppar (föremål) i rörelse "vill" fortsätta framåt och att de som är stilla inte "vill" börja röra sig. (Min bror och mina kära naturvetarvänner hade nog kunnat förklara det bätre, men ni är inte här, så skyll er själva!) Likheten är att min kropp/hjärna uppenbarligen inte vill börja plugga igen efter ledigheten... Så jag låg lite back, men bestämde mig för att ta igen det den här veckan. Igår läste jag mellan 9AM och 3AM, med avbrott för mat, föreläsning och, tack och lov för min mentala hälsa, drama workshop där vi imiterade bin och lekte fjantiga lekar. Det kanske inte låter som man är helt mentalt frisk när man imiterar bin heller. Men jag tror inte jag är galen och jag tror inte att ni tror att jag tror att ni tror att jag är galen heller. Eller?
Men pluggandet är oerhört intressant! Och jag har hunnit med att "ha kul också" som morfar alltid brukar tjata på mig om. Jag trodde det var vanligare att de tjatade om att man ska bruka allvar, men jag föredrar det såhär! Jag har till exempel gått på Freshers' Ball som inte var någon bal så som vi lundensare eller askungentittare brukar tänka oss det utan helt enkelt en fest. Alltså tappade jag inga skor och träffade heller ingen prins. Men å andra sidan slapp jag gå hem vid midnatt och det var kul att få klä upp sig och uppleva Ministry of Sound. Jag har fortfarande inte blivit så engelsk att jag lämnar alla former av ytterkläder hemma när jag går ut för att spara garderobspengar. Jag brukar ju frysa ganska lätt och att vara blå och knottrig är inte särskilt attraktivt om man inte är en smurf med dålig hud. Eller, vid närmare eftertanke är det inte särskilt attraktivt då heller... Men jag lyckades undvika det ödet, profilbilden på facebook är från den kvällen. Säger någon att jag ser ut som en finnig smurf där ska jag använda kraften för att strypa er, var ni än är...
Jag har också sysselsatt mig med en klassisk Londonsysselsättning: Shopping. Min första klädshoppingtur gick på £30, men resultated är helt otippat. Nu när jag säger otippat konstaterar ni nog att det inte var nån vanlig tröja eller ett par jeans. Louise kanske gissar beige (Vilket är fel, jag har inte ändrat mig helt gällande den färgen), Puff kanske satsar på något som hon hade kunnat ha (vilket varit möjligt) och vilka andra intressanta kombinationer av balkänningar (för £30), bikinis och ullmössor ni ser vet jag inte riktigt. Men svaret är i alla fall vattenavstötande vandringsbyxor och underställ. Jag hör nästan hur ni hostar till och undrar vad jag ska med det till i London. Jag har nämligen lyckats bli inblandad i Universitetets Walking and Hiking Society. Det är helt underbart, vi har redan gjort en "walk" från Towern ut till Greenwich och en ute på landet nära Windsor. Jag älskar ju långpromenader och hajker och på det här sättet får jag se så mycket mer av London med omnejd! Jag har lyckats övertala min kära bror att ta med sig mina ridkängor hit när han kommer på besök, så jag har några mer rejäla skor. Understället har jag inte riktigt användning för än, men vädret här är rätt läskigt i Nov/Dec. Och annars så kommer jag ju hem till den underbara tropiska svenska vintern till jul. Förhoppningvis, om inte befolkningsökningen bland mina grejor varit för stor, kommer understället ju med hem. Det finns dock en viss risk för ökad dödlighet bland grejerna i december, när det blir tydligt att befolkningsökningen inte rymms inom det tillgängliga området. Byxorna har jag faktiskt redan använt och haft nytta av! De var dock lite för långa, eller så var jag för kort, när jag köpte dem. Eftersom jag inte kan göra något åt mig själv bestämde jag mig för att redigera byxorna. I vanliga fall när jag lägger upp byxor används symaskin, måttband, skräddarkrita (om jag hittar nån...) massor av knappnålar och ev sprättare. Små stygn och att jag alltid zick-zackar kanterna gör att trådåtgången blir ganska stor. Med tanke på den begränsade platsen i min resväska var det enda jag hade här ett lite reklamsypacket - en synål, en knappnål, små stumpar av trådar i olika färger och två knappar (som jag inte hade någon nytta av... men vem vet, jag vågar inte anklaga dem för att vara onödiga än). Så resurserna var inte vad jag är van vid... Alltså blev resultatet inte heller det, det ser ut som dagispyssel! Ett byxben på de mörkblå byxorna är diskret uppsytt med svart tråd. Till det andra fick jag använda en något minde diskret ljusblå. Eftersom jag hade ont både om tråd och tid är styngnen väldigt stora och där är mycket tyg kvar"innuti", för eftersom jag inte kunde zickzacka vill jag inte klippa... Mina syeristkompisar hade skämts! Jag var i ärlighetensnamn väldigt lockad att göra det mamma berättat att hon gjorde som ung - häfta upp dem! Men jag har ingen häftapparat, så den planen fick jag överge... Jag är annars bra på det, i gymnasiet tillverkade jag en bläckfisk av hönsnät och tyg, till stor del med hjälp av en häftapparat. Han hette Bobby och var med i petrispexet. Han var dock väldigt obekväm, hönsnätet skar in i armarna.
Jag har för övrigt fått veta varför jag inte är bättre på att städa och laga mat! Jag är säker på att ni också har funderat på det (gällande er själva, inte mig, tack...) Nu har jag svaret! Det var en hjälpsam egyptier i tvättstugan som berättade för mig att jag lekte för lite med barbies när jag var liten! Så enkelt är det tydligen! Vår konservation började med att han stod och såg hjälplös ut medan vatten rann ut ur hans strykjärn. Jag hjälpte honom (vred om ratten från "wet" till "dry", så det var ju inte så jättesvårt...) vilket fick honom att säga något i still med att kvinnor är bättre på att tvätta för det var något vi hade med oss sen födseln. Jag protesterade, men han fortsatte med att kvinnor var bättre på att städa och laga mat också och att han därför hade velat ha en tjej som rumskompis. (Och varför tror han den tjejen skulle vilja laga met åt honom?) När jag sa att jag inte var bättre på att, till exempel stryka, städa eller laga mat än vad han var sa han att jag hade lekt för lite med barbie-dockor. Och han har ju såklart rätt! För vilka föräldrar låter inte sin dotter använda heta strykjärn, potentiellt giftiga rengöringmedel och ugnar av lagom storlek att krypa in i när hon leker med sina dockor? Men enligt det sättet att se det på borde min lillebror vara en virtouos i alla hushållskonster. Han brukade nämligen "städa bort" mina barbie-dockor från mitt rum, prydligt knyta ihop dem och antingen hänga upp dem på tork från tornet i riddarborgen eller lägga in dem för grillning i leksaksugnen. Eric, det är du som får laga mat till mig när du kommer hit!
Something is wrong... och jakten på engelskhet
Okej, det har hänt något mycket konstigt... Och med mycket menar jag MYCKET! Vi var nog alla besvikna på årets sommar, eller rättare sagt, avsaknad av sommar. För alla er som undrade var den höll hus kan jag tillkännage att jag har hittat den! Och den har lärt sig väl av alla spionfilmer och liknande och gömt sig på ett så osannolikt ställe som möjligt: England! För vem skulle komma på idéen att komma hit i jakten på sommar? Men här håller den alltså hus! De senaste dagarna har vi haft mellan 25 och 28 grader här i London. Jag njuter i fulla drag (bäst att passa på innan Miss Summer inser att hon är avslöjad och flyr söderut), men kan inte låta bli att bli lite smått irriterad över att det inte blir varmt förrän jag packat ner alla sommarkläder och dessutom flyttat från dem! Det här leder till lite intressanta outfits... De senaste dagarna har jag spenderat nästan helt i Hyde Park, iklädd bland annat prydlig festklänning. Och ni som känner mig och blivit avundsjuk på min förmåga att hantera solen och gå direkt från vit till brun utan att passera röd: Jag har bränt mig!!!! Eller ja, det beror ju kanske på hur man menar i och för sig. Jag har inte feberfrossa eller är knallröd. Hudcancer känns inte som ett stort hot. Det gör inte ont att peta på huden. Men mina axlar var rosa efter två heldagar ute! Nu tänker nog en del ljusar kompisar (typ alla utom Puff och Sami) att jag ska sluta gnälla. Och det ska jag! Men se min färg som ett bevis på att sommaren är här på riktigt. Det är synd att du inte är här Louise, nu är jag solbränd på riktigt, och träden i Hyde park är härligt grön-guldiga! ;)
Jag fortsätter jobba på att fördjupa mig i den engelska kulturen. I fredags ägnade jag mig åt Ceilidh. Det är frestande att lämna det där och inte sudda ut frågetecknen som dök upp över era huvud. De är nämligen gaska söta, ser ut som sådana där frågetecken gubbarna i WoW har över sig när de vill ge en ett quest. Någon som har spelat eller har en lillebror som spelar WoW? Annars kanske ni inte helt kan visualisera det... men ni är söta i alla fall! Men nu vill ni väl att jag ska ta bort den sötheten kan jag tänka mig... Ceilidh är skotsk folkdans! Det var jätteroligt. Ett liveband spelade medryckende folkmusik och vi följde instruktionerna så gott det gick. Bensparkar, snurrar, hopp, gå i circlar! Det var en blanding av dans/försök till dans i par, i ring och i mindre grupper Det gick vilt till, jag har nog aldrig varit så svettig! Och aldrig har jag pussat så många killar på en kväll! Hrrmmm... Ja, det ingick alltså i dansen. Man hoppade runt lite, klappade händer, pussades (på kinden! Nothing more!), snurrade runt, bytte partner och gjorde om det hela. Ibland urartade situationen till allmänt kaos, tillexempel när alla som stod i en stor ring skulle ta fyra steg innåt. Jag tror de flesta av er kan se det framför sig. För att göra det ännuroligare hade vi ibland en yttre och en inre ring så att man kunde snubbla på de framför och bakom istället för att bara trängas med de bredvid. Spänning i tillvaron! Min handled var inte helt förtjust i alla handskakningar, klappar och håll-hårt-i-varandras-händer moment, men det var i alla fall nyttig träning för resten av kroppen och jag lyckades, även när jag dansade med killar som vill snurra fort-fort-fort, undvika att trilla!
Min andra insats för att öka min inre engelskhet (Ja, jag tror benhårt på att jag har en sådan)var att ro! Ni vet, såsom lagen från Cambidge och Oxford! Det var en stekhet dag och det lockande glittret från dammen i Hyde Park (och min strävan efter angloifiering) (våga inte kritisera mina nypåhittade ord!) fick oss, mig och den andra svenska tjejen, som också heter Sofie, att hyra en båt. Det var inte direkt en tävlingsroddbåt och det var nog tur... Till skillnad från lagen i lagrodd var vi ju bara två och vår båt var mycket bredare och stabilare. Det kanske bör läggas till att ingen av oss har rott förrut!!! Det första problemet var att komma bort från "kajen". Det gick, men vi tog oss dit baklänges. Båten började nämligen röra sig åt det hållet och vi var inte helt säkra på varför. Och det är enklare att ro när man ser framåt! Sen försökte vi dock göra det på rätt håll... Det tog lite tid att komma underfund med vilket håll man skulle röra paddlarna på och vilken man skulle använda för att svänga på ett visst håll. Jag vet att det låter löjligt enkelt, men när man väl satt där var det inte det! Faktiskt! Och ni är ju mina vänner, att tänka att jag är obegåvad vore elakt av er, så jag litar på att ni låter bli! De andra som var ute på dammen hade ungefär lika mycket erfarenhet som vi, så att det blev några krockar kan jag inte förneka. Som tur var hade vi rejäla båtar som tålde sådan omild behandling. De flesta gångerna krockade vi för att vi och/eller de andra inte lyckades styra undan fort nog efter att ha insett att vi var på kollisionskurs eller för att vi försökte väja åt samma håll. En gång var det dock för att Sofie (den andra), som just då rodde, såg ett spännande torn och funderade på om det tillhörde Buckingham Palace, vilket fick mig att vända mig om och sitta och titta åt det hållet också, vilket resulterade i att ingen tittade framåt... Det var lite oklart, om den som rodde skulle vrida och vända på sig, eller om den andra som satt mittemot (och därmed hade en annan uppfatning om höger och vänster) skulle försöka komma med styr-instruktioner. Vi hade vissa problem att ta oss tillbaka till utsrungspunkten, det krävde en viss precision och där var gott om andra båtar och ganska strömt. Men vi kom så nära att vi kunde räcka en åra till en kille på kajen som kunde dra in oss.
Idag var jag på min första föreläsning och, precis som man kunde vänta sig i ett land där man läser 30 ECTS under perioden 3 oktober- 16 december, verkar det som jag kommer ha äckligt mycket att göra... Särskilt eftersom jag, till skillnad från de brittska studenterna, måste skriva massor av upsatser på jag är examinerad och klar den 16. Så om någon har en lugn termin och extra intelligens eller energi över tar jag gärna emot! Det hela innebär också att jag inte vet hur bra jag kommer att vara på att uppdaterabloggen... Men jag ska göra mitt bästa! Med både ock... Lots of Love! (Ja, jag vet att man kanke inte brukar skriva under blogg inlägg, men eftersom mina inlägg är lite som brev till längd och karaktär så gör jag det ändå!)
Jag fortsätter jobba på att fördjupa mig i den engelska kulturen. I fredags ägnade jag mig åt Ceilidh. Det är frestande att lämna det där och inte sudda ut frågetecknen som dök upp över era huvud. De är nämligen gaska söta, ser ut som sådana där frågetecken gubbarna i WoW har över sig när de vill ge en ett quest. Någon som har spelat eller har en lillebror som spelar WoW? Annars kanske ni inte helt kan visualisera det... men ni är söta i alla fall! Men nu vill ni väl att jag ska ta bort den sötheten kan jag tänka mig... Ceilidh är skotsk folkdans! Det var jätteroligt. Ett liveband spelade medryckende folkmusik och vi följde instruktionerna så gott det gick. Bensparkar, snurrar, hopp, gå i circlar! Det var en blanding av dans/försök till dans i par, i ring och i mindre grupper Det gick vilt till, jag har nog aldrig varit så svettig! Och aldrig har jag pussat så många killar på en kväll! Hrrmmm... Ja, det ingick alltså i dansen. Man hoppade runt lite, klappade händer, pussades (på kinden! Nothing more!), snurrade runt, bytte partner och gjorde om det hela. Ibland urartade situationen till allmänt kaos, tillexempel när alla som stod i en stor ring skulle ta fyra steg innåt. Jag tror de flesta av er kan se det framför sig. För att göra det ännuroligare hade vi ibland en yttre och en inre ring så att man kunde snubbla på de framför och bakom istället för att bara trängas med de bredvid. Spänning i tillvaron! Min handled var inte helt förtjust i alla handskakningar, klappar och håll-hårt-i-varandras-händer moment, men det var i alla fall nyttig träning för resten av kroppen och jag lyckades, även när jag dansade med killar som vill snurra fort-fort-fort, undvika att trilla!
Min andra insats för att öka min inre engelskhet (Ja, jag tror benhårt på att jag har en sådan)var att ro! Ni vet, såsom lagen från Cambidge och Oxford! Det var en stekhet dag och det lockande glittret från dammen i Hyde Park (och min strävan efter angloifiering) (våga inte kritisera mina nypåhittade ord!) fick oss, mig och den andra svenska tjejen, som också heter Sofie, att hyra en båt. Det var inte direkt en tävlingsroddbåt och det var nog tur... Till skillnad från lagen i lagrodd var vi ju bara två och vår båt var mycket bredare och stabilare. Det kanske bör läggas till att ingen av oss har rott förrut!!! Det första problemet var att komma bort från "kajen". Det gick, men vi tog oss dit baklänges. Båten började nämligen röra sig åt det hållet och vi var inte helt säkra på varför. Och det är enklare att ro när man ser framåt! Sen försökte vi dock göra det på rätt håll... Det tog lite tid att komma underfund med vilket håll man skulle röra paddlarna på och vilken man skulle använda för att svänga på ett visst håll. Jag vet att det låter löjligt enkelt, men när man väl satt där var det inte det! Faktiskt! Och ni är ju mina vänner, att tänka att jag är obegåvad vore elakt av er, så jag litar på att ni låter bli! De andra som var ute på dammen hade ungefär lika mycket erfarenhet som vi, så att det blev några krockar kan jag inte förneka. Som tur var hade vi rejäla båtar som tålde sådan omild behandling. De flesta gångerna krockade vi för att vi och/eller de andra inte lyckades styra undan fort nog efter att ha insett att vi var på kollisionskurs eller för att vi försökte väja åt samma håll. En gång var det dock för att Sofie (den andra), som just då rodde, såg ett spännande torn och funderade på om det tillhörde Buckingham Palace, vilket fick mig att vända mig om och sitta och titta åt det hållet också, vilket resulterade i att ingen tittade framåt... Det var lite oklart, om den som rodde skulle vrida och vända på sig, eller om den andra som satt mittemot (och därmed hade en annan uppfatning om höger och vänster) skulle försöka komma med styr-instruktioner. Vi hade vissa problem att ta oss tillbaka till utsrungspunkten, det krävde en viss precision och där var gott om andra båtar och ganska strömt. Men vi kom så nära att vi kunde räcka en åra till en kille på kajen som kunde dra in oss.
Idag var jag på min första föreläsning och, precis som man kunde vänta sig i ett land där man läser 30 ECTS under perioden 3 oktober- 16 december, verkar det som jag kommer ha äckligt mycket att göra... Särskilt eftersom jag, till skillnad från de brittska studenterna, måste skriva massor av upsatser på jag är examinerad och klar den 16. Så om någon har en lugn termin och extra intelligens eller energi över tar jag gärna emot! Det hela innebär också att jag inte vet hur bra jag kommer att vara på att uppdaterabloggen... Men jag ska göra mitt bästa! Med både ock... Lots of Love! (Ja, jag vet att man kanke inte brukar skriva under blogg inlägg, men eftersom mina inlägg är lite som brev till längd och karaktär så gör jag det ändå!)
