silmarillia

Klockan är 22.52 engelsk tid och jag har just blivit klar med pluggandet. Det har varit mörkt utanför mitt fönster i flera timmar, tekannan är sedan länge tom. Arbetsdagen som började klockan 10.00 är äntligen slut...

Det där lät väl lagom deprimerande! Som sagt, tempot här är högt och man kommer alltid efter i början. Tror nästan det är en naturlag... Typ som den där om kroppars tröghet. För er som glömt fysiken betyder det typ att alla kroppar (föremål) i rörelse "vill" fortsätta framåt och att de som är stilla inte "vill" börja röra sig. (Min bror och mina kära naturvetarvänner hade nog kunnat förklara det bätre, men ni är inte här, så skyll er själva!) Likheten är att min kropp/hjärna uppenbarligen inte vill börja plugga igen efter ledigheten... Så jag låg lite back, men bestämde mig för att ta igen det den här veckan. Igår läste jag mellan 9AM och 3AM, med avbrott för mat, föreläsning och, tack och lov för min mentala hälsa, drama workshop där vi imiterade bin och lekte fjantiga lekar. Det kanske inte låter som man är helt mentalt frisk när man imiterar bin heller. Men jag tror inte jag är galen och jag tror inte att ni tror att jag tror att ni tror att jag är galen heller. Eller?

Men pluggandet är oerhört intressant! Och jag har hunnit med att "ha kul också" som morfar alltid brukar tjata på mig om. Jag trodde det var vanligare att de tjatade om att man ska bruka allvar, men jag föredrar det såhär! Jag har till exempel gått på Freshers' Ball som inte var någon bal så som vi lundensare eller askungentittare brukar tänka oss det utan helt enkelt en fest. Alltså tappade jag inga skor och träffade heller ingen prins. Men å andra sidan slapp jag gå hem vid midnatt och det var kul att få klä upp sig och uppleva Ministry of Sound. Jag har fortfarande inte blivit så engelsk att jag lämnar alla former av ytterkläder hemma när jag går ut för att spara garderobspengar. Jag brukar ju frysa ganska lätt och att vara blå och knottrig är inte särskilt attraktivt om man inte är en smurf med dålig hud. Eller, vid närmare eftertanke är det inte särskilt attraktivt då heller... Men jag lyckades undvika det ödet, profilbilden på facebook är från den kvällen. Säger någon att jag ser ut som en finnig smurf där ska jag använda kraften för att strypa er, var ni än är...

Jag har också sysselsatt mig med en klassisk Londonsysselsättning: Shopping. Min första klädshoppingtur gick på £30, men resultated är helt otippat. Nu när jag säger otippat konstaterar ni nog att det inte var nån vanlig tröja eller ett par jeans. Louise kanske gissar beige (Vilket är fel, jag har inte ändrat mig helt gällande den färgen), Puff kanske satsar på något som hon hade kunnat ha (vilket varit möjligt) och vilka andra intressanta kombinationer av balkänningar (för £30), bikinis och ullmössor ni ser vet jag inte riktigt. Men svaret är i alla fall vattenavstötande vandringsbyxor och underställ. Jag hör nästan hur ni hostar till och undrar vad jag ska med det till i London. Jag har nämligen lyckats bli inblandad i Universitetets Walking and Hiking Society. Det är helt underbart, vi har redan gjort en "walk" från Towern ut till Greenwich och en ute på landet nära Windsor. Jag älskar ju långpromenader och hajker och på det här sättet får jag se så mycket mer av London med omnejd! Jag har lyckats övertala min kära bror att ta med sig mina ridkängor hit när han kommer på besök, så jag har några mer rejäla skor. Understället har jag inte riktigt användning för än, men vädret här är rätt läskigt i Nov/Dec. Och annars så kommer jag ju hem till den underbara tropiska svenska vintern till jul. Förhoppningvis, om inte befolkningsökningen bland mina grejor varit för stor, kommer understället ju med hem. Det finns dock en viss risk för ökad dödlighet bland grejerna i december, när det blir tydligt att befolkningsökningen inte rymms inom det tillgängliga området. Byxorna har jag faktiskt redan använt och haft nytta av! De var dock lite för långa, eller så var jag för kort, när jag köpte dem. Eftersom jag inte kan göra något åt mig själv bestämde jag mig för att redigera byxorna. I vanliga fall när jag lägger upp byxor används symaskin, måttband, skräddarkrita (om jag hittar nån...) massor av knappnålar och ev sprättare. Små stygn och att jag alltid zick-zackar kanterna gör att trådåtgången blir ganska stor. Med tanke på den begränsade platsen i min resväska var det enda jag hade här ett lite reklamsypacket - en synål, en knappnål, små stumpar av trådar i olika färger och två knappar (som jag inte hade någon nytta av... men vem vet, jag vågar inte anklaga dem för att vara onödiga än). Så resurserna var inte vad jag är van vid... Alltså blev resultatet inte heller det, det ser ut som dagispyssel! Ett byxben på de mörkblå byxorna är diskret uppsytt med svart tråd. Till det andra fick jag använda en något minde diskret ljusblå. Eftersom jag hade ont både om tråd och tid är styngnen väldigt stora och där är mycket tyg kvar"innuti", för eftersom jag inte kunde zickzacka vill jag inte klippa... Mina syeristkompisar hade skämts! Jag var i ärlighetensnamn väldigt lockad att göra det mamma berättat att hon gjorde som ung - häfta upp dem! Men jag har ingen häftapparat, så den planen fick jag överge... Jag är annars bra på det, i gymnasiet tillverkade jag en bläckfisk av hönsnät och tyg, till stor del med hjälp av en häftapparat. Han hette Bobby och var med  i petrispexet. Han var dock väldigt obekväm, hönsnätet skar in i armarna.

Jag har för övrigt fått veta varför jag inte är bättre på att städa och laga mat! Jag är säker på att ni också har funderat på det (gällande er själva, inte mig, tack...) Nu har jag svaret! Det var en hjälpsam egyptier i tvättstugan som berättade för mig att jag lekte för lite med barbies när jag var liten! Så enkelt är det tydligen! Vår konservation började med att han stod och såg hjälplös ut medan vatten rann ut ur hans strykjärn. Jag hjälpte honom (vred om ratten från "wet" till "dry", så det var ju inte så jättesvårt...) vilket fick honom att säga något i still med att kvinnor är bättre på att tvätta för det var något vi hade med oss sen födseln. Jag protesterade, men han fortsatte med att kvinnor var bättre på att städa och laga mat också och att han därför hade velat ha en tjej som rumskompis. (Och varför tror han den tjejen skulle vilja laga met åt honom?) När jag sa att jag inte var bättre på att, till exempel stryka, städa eller laga mat än vad han var sa han att jag hade lekt för lite med barbie-dockor. Och han har ju såklart rätt! För vilka föräldrar låter inte sin dotter använda heta strykjärn, potentiellt giftiga rengöringmedel och ugnar av lagom storlek att krypa in i när hon leker med sina dockor? Men enligt det sättet att se det på borde min lillebror vara en virtouos i alla hushållskonster. Han brukade nämligen "städa bort" mina barbie-dockor från mitt rum, prydligt knyta ihop dem och antingen hänga upp dem på tork från tornet i riddarborgen eller lägga in dem för grillning i leksaksugnen. Eric, det är du som får laga mat till mig när du kommer hit!