silmarillia

Hör och häpna: Min blogg lever igen! Den är väldigt bra att ha när man är utomlands har jag upptäckt! Den här gången är det London som är mitt "hemma" och eftersom jag märkligt nog inte kan komma på nån annan sång om London får det tillsvidare vara låten från Wicked som får agera soundtrack.

Först och främst: Jag bor i en skyskrapa!!! Det är helt galet... Rum på 15e våningen med en fantastisk utsikt! För att ni inte ska bli alltför avundsjuka bör jag väl nämna att jag bor i östra London och med utsikt österut. Jag ser alltså inga av de byggnader man måste se och tyvärr inte Themsen heller. Jag betalar också lika mycket i veckan som ett studentrum i Lund kanske kostar på nästan en månad. (Jag vet att man inte betalar hyra i nästan-månader, men ändå...) Mitt fönster sträcker sig nästan från tak till golv, men det är å andra sidan det enda stora som finns i rummet. Utom sängen, som är så hög att jag måste klättra upp i den. Här finns garderob, skrivbord, stol, sängen, nån liten byrå-grej med två lådor (tre hade varit bättre, då blir det mindre kaos när man ska ha ut det understa) och, av någon knäpp anledning, en Sacosäck! Ni vet, en sån där grej man hade som liten, som en stor säck full av ris eller bönor som  formar sig efter en när man sitter i den. Vi är nog många som minns att man hade dem, men inte varför de försvann (för i mitt fall var det inte så minnesvärt att den gick sönder ch innehållet åkte ut över hela golvet). Jag kan nu rapportera att de inte är så bekväma som man har för sig... Och den här är inte ens mönstrad eller dekorerad i glada färger, den är bara... brun. Och ni vet ju vad jag anser om den färgen... Något annat som är brunt, mörkbrunt mer exakt, är bordet och hyllorna ovanför. Den som valde det kan inte hört mammas historia om hur hennes först älskade mörkblå bokhylla senare blev hennes avskydda mörkblå bokhylla eftersom den behövde dammas jämt. Suck, det hela blir extra jobbigt eftersom hyllorna är ganska belamrade med saker. Mitt rum i sig är mycket litet... Jag är inte så bra på det där med ögonmått, men när jag försöker stega så där fint som man borde kunna får jag det till att mitt rum är ca 3,5 gånger 3 meter. Men som sagt, jag kan inte svära på att det stämmer, ni får helt enkelt lita på att det är mycket, mycket litet. Område jag bor i är tack och lov ganska välbefolkat, dvs det är inte läskigt att gå från tunnelbanan hem på kvällen. I rusningstid väller här fram stora hjorder med kostymklädda män som antingen beger sig hem till sina egna betesmarker eller samlas vid de vattenhåll som kallas pubar. Det gäller att inte hamna i vägen, ni har väl sett gnuerna i lejonkungen? På söndagarna är här en jättestor marknad och det var först där idag som jag upptäckte att jag bor i ett ganska invandrartätt område. Det var länge sen jag kände mig så blond! (Inte i betydelsen dum, bör jag kanske påpeka...) Men tekniskt sett antar jag att jag också är invandrare här. Eller genomvandrare, för jag tänker ju inte stanna permanent. Fast jag ska ju tillbaka hem sen, inte fortsätta vidare. Undrar vad det gör mig till? Inhoppare? (Hade låtit mycket mindre seriöst om den Wilhem jag delar efternamn med hade döpt sina böcker till Uthopparna och Inhopparna.)

När det gäller aktiviteter har vi hunnit med mycket redan. Men det mest fascinerande är nog att jag inte gråtit alls sedan jag kom hit! Och är man en peron som gråter av olyckliga slut, lyckliga slut, ilska, damm under linsen och nästan vad som så är det helt otoligt att jag inte gör det av att vara ensam i ett nytt land. Tro inte att jag inte saknar er för det gör jag! Men vi har gjort så mycket kul här! Ett pub-quiz där man bland annat kunde lära sig att drottningen äger Themsens svanar och att drygt 90% av britterna föredrar Cheddarost (kloka människor!). En jättemysig London-by Night 4-timmars tur på Themsen med en båt som hade både bar och dansgolv. Utforskande av den söndagsmarknad jag i princip bor i. Promnad längs Themsen öster om Tower bridge. Nån slags knäpp-fika, kallad frukost, i skolans café. Anledningen tll att jag inte riktigt håller med om namnet är det som serverades; croissanter med sylt och nutella, syltmunkar täckta med socker och jättekakor med choklad i. Blä! (Ja, min kära familj, jag vet att ni inte hade misstyckt alltför mycket, men det var INTE min grej!) Fransmännen påstod dock att det var fransk frukost. Dit ska jag aldrig flytta, den saken är klar! Jag hoppas att ingen nu kommer på att brittisk frukost består av fettiga korvar, bacon och bönor och använder det som argument för att jag ska komma hem. För att fortsetta med vad jag gjort hittentills så har jag även besökt Tate Modern. Jag vet att jag borde vara imponerad, men jag ska vara ärlig: Jag gillar inte Picasso och jag gillar inte den typen av konst som varken är vacker eller har ett budskap som det är möjligt att förstå. Alltså hade jag inte så mycket att hämta där. (Och därmed lämnar vi också den oerhört ego-inriktade minisektion där det fanns så många jag att det inte var stilmässigt snyggt. Det är inte bra att ha för många jag, det kallas dålig stil. Eller schizofreni. Eller, nej det var ju just det det inte var. Multibel personlighet heter det visst... och nu är jag väldigt off topic, känner jag, men kom ihåg - Schizofreni är inte vad man tror det är!) (Vad beredda på en direkt återgång till tidigar ämne; 1, 2,3, GO:) Betydligt intressantare var det att gå nere på Themsens strand vid lågvatten och titta på snäckor och krabbor som spolats upp. Det är lite hoppingivande, jag trodde nämligen den floden var helt död. Visserligen är väl de snäckskal som spolas upp teknisk sett döda, med det som är dött har ju oftast levt... Eller nåt! Jag har också tagit ett steg mot att bli upptagen i Londonbornas sällskap genom att ha sprungit till, men missat ett tunnelbanetåg så precis att jag nästan krockade med dörrarna som var på väg att stängas. Ni som varit i London med mig vet ju att jag älskar att stressa fram genom tunnelbanan och byta så snabbt som möjligt. (Jag är också så konstig att jag gillar den källarlika lukten därnere)  Jag har även slagit mig fram till hushållsavdelningen på Primark och med alla galna shoppingfantaster och turister var det inte lätt! Jag var dessutom redan överlastad med papper, block och informationsmaterial från introduktionen på universitetet. Det gick inte ner i min handväska eftersom jag valt den just eftersom jag "visste" att jag inte behövde släpa på så mycket första dagen. Och för att göra det hela ännu bättre hade jag glömt min karta, så jag kunde inte gå till Primark eller ens en bit av vägen för jag hittade inte. Som tur var mindes jag att det ligger nära Marble Arch och eftersom det finns en tube station med det namnet så kunde jag ta mig ner i underjorden och åka lite kors och tvärs (linjerna möts ju aldrig som man önskar sig...) tills jag kom dit. Tack Louise, för att du visade mig var det låg! Mina klänningar tyckte inte om att behöva ligga ihopvikta. Hmm... Läser igenom vad jag sjäv skrivit... Aha, ja, det var galgar jag var ute efter bör jag kanske påpeka, för annars verkar kommentaren om klänningar helt random!

And now to something completly different: Det brukar ju sägas att man förvandlas till en kopia av sina egna föräldrar när man får barn.  Jag lovar att jag inte är gravid, men det känns som jag har påbörjat den förvanlingen redan! :O Mamma brukar alltid klaga över att jag inte stänger badrumsskåpet efter mig. Här har jag inget sådant, men det irriterar mig när skåpsluckorna i köket är öppna. Och eftersom  jag som sagt är lite dålig på att minnas det där med att stänga är de öppna ganska ofta... (Undrar om det är samma gen som gör att jag tenderar att glömma att låsa bilen? Jag har ju kommit på inne på Nova Lund, på Ica och i Louises soffa att "Ojdå, jag har nog inte låst bilen". Mest skrämmande är att jag alltid haft rätt i det hittentills! Det kanske kan klassas som ett handikapp???) Ett annat tecken på min underliga förändring är något som smög sig ner i min matkasse idag. Jag har aldrig förstått mammas förtjusning i digistivekex. Men idag i affären stod jag helt plötsligt och höll i ett paket och tänkte att det här kan ju vara bra att ha. Regelbundet avtorkande av diskbänken och tankar runt att städa badrummet är andra symptom. Vad är det som händer med mig? Borde jag vara orolig? Och, något som nog framförallt mina föräldar håller tummarna för: kommer det att hålla i sig även när jag flyttar hem igen?

Nu hoppas jag att jag fått alla att sakna mig lite mindre! Antingen för att ni fått lite av mig att njuta av eller för att ni är så trötta på mina galna associationer att ni bestämt er för att ni inte tänker sakna mig utan är glada att jag är iväg. Jag håller tummarna för det förstnämda!!! Lots of Love!