Från julklappar till lik!
Sen jag skrev senast har det hänt mycket spännande! De gör sitt bästa här för att banka i oss hur de vill att uppsatserna ska se ut: I inledningen berättar du vad du ska berätta, i huvuddelen berättar du det och sen avslutar du med att berätta vad du berättat. Så för att följa det lite delvis kan jag ge en snabb sammanfattning vad som ska tas upp i det här inlägget: Julklappar, Iran, Slagsmål, Vilda djur, Lik och resor mellan dimensioner! En inledning ska ju också väcka intresse och jag tror nog jag har fångat ert intresse nu! Kanske bara ska försäkra er om att varken jag eller nån i min närhet blivit allvarligt skadad eller dött... Så ni slipper oroa er för att jag är ett Sofie-spöke som sitter här och skriver!
Så, jag har alltså varit duktig och börjat köpa julklappar! Hihi, hoppas att ni blir riktigt nyfikna, jag tänker nämligen inte berätta till vem, men jag har stött på ett problem... Tänk er själva: Ni hittar en perfekt julklapp som har lagom pris och passar både personen i fråga och det begränsade utrymme som finns i mina resväskor för hemresan. Affären frågar om de ska slå in det och du tycker att det verkar vara en bra idé. Det visar sig sen att de använder lådor som är minst dubbelt så stora som vad som egentligen hade behövts!!! Det är inte lite frustrerande! Jag har redan konstaterat att mina handdukar nog inte lär överleva den "survival of the fittest" kamp som kommer uppstå runt en plats i mina väskor när jag ska hem (för de är inte i så gott skick, för att vara ärlig...), men efter dem är nog det tjusiga paketet i farozonen... Kanske kan ta ett kort av det och ge till personen i fråga...
And now to something completely different: Iran! Jag måste säga att jag är ganska positivt inställd för tillfället, det är nog ett av de länder som gett mig mest nöje den senaste veckan... England, eftersom jag faktiskt bor här och älskar det och Sverige, för att alla trevliga kort, mejl och skype-konversationer från er kommer därifrån får nog anses toppa listan, men Iran ligger bra till också. Särskilt deras policy runt kärnkraft! Jag är frestad att lämna det där och låta er debattera om jag blivit rekryterad av turistbyrån i Teheran, eller om jag, i slagsmålet jag nämde i inledningen, fick något hårt i huvudet. Men jag är snäll, så jag tänker förklara mig. Det var FN-rollspel igen... Och det är mycket roligare att anklaga Väst för att vara imperialister och hindra utvecklingen i andra länder och konstatera att alla länder har rätt att ha sin egen energi-policy och hävda att jag in alls har kärnvapen än att vara ett lagom-land som Sverige. (Jag hade dock valt det senare att bo i!!!) Jag lyckades få till en allians med (Democatic Republic of) Nord Korea, Indien, (People's Republic of) Kina och Ryssland där vår resolution i princip var 1) Kärnkraft är bra och 2) Väst ska inte lägga sig i... Jag och Nord Korea gjorde vårt bästa för att göra det mer aggressivt, men de andra vill att det skulle finnas en chans att det blev accepterat av de andra. Uppenbarligen var jag i alla fall väldigt bra på att debatera som Iran! Tror ni jag kan bli hedersmedborgare?!?
Sammanfattningsvis var det här rollspelet lite mer fredligt, inga krigsförklaringar, men den försämringen i kvalitet kan nog förklaras med att vi hade mindre tid på oss... Vi ska försöka förbättra oss, lovar! Något som därimot var aggressivt var veckans drama workshop. Den var på temat "Stage Combat". För de av er som eventuellt inte förstår det av er själva så är tanken bakom att det ska se ut som om man slåss utan att man egentligen skadar varandra... Tyvärr verkade min partner inte riktigt förstå det... Hon slog mig aldrig på riktigt, men hon verkade inte líta på att mina slag mot henne var kontrollerade och vädigt lösa, för hon envisades med att stoppa dem med extremt aggressiva blockeringar! Efter 20 repitioner av samma rörelse, med hennes arm krashande mot min börjar det göra ganska ont, för eftersom vi knappt skulle röra varandra hade vi inga skydd... Att säga att det gjorde ont hjälpte för nästa blockering, men inte fler. Hon håller tydligen på med Taekwendo på riktigt, antar att hon inte vet hur stark hon själv är... Och som om det inte vore nog med det så skulle man samtidigt som man låsades slå den andra personen slå sig själv för att få till ljudet. Handflator och axlar som användes för det blev också lite ömma! Men jag har återhämtat mig och imorron är det en balletdansare som ska hålla i det hela, så det bör vara mindre aggressivt!!!
Jag föjler min struktur slaviskt, men slarvar med att binda ihop mina stycken här: nu är det dags för vilddjuren. Men ni ska INTE betygsätta det här, det är nyttigt för era hjärnor att kämpa lite och det är svårt att hitta logiska länkar från slagsmål till mina observationer av djurlivet här... Efter en jättemysig internationel jul-buffé kommer jag ut på gatorna runt King's Cross vid 11 PM, ungefär. Och vad ser vi då springa över gatan??? En RÄV!!! Jag vet inte om det bara jag som är chockad, men jag har bara någonsin sett en räv en gång förut och det var när vi var ute och red! Fast de håller ju på med rävjakt ute på landet här, så jag antar att de kanske är säkrare innne i stan? Det enda vilda djur jag sett här innan är en styck mus i tunnelbanan, och det är inte riktigt på samma nivå...
Nu kommer det ni alla, i hemlighet, i era morbida hjärnor väntat på: Liket!!! Jag vet inte hur många mer än vi (jag, Kala och Sami) som pluggat filosofi på gymnasiet och även om ni gjort det är det inte säkert att ni minns det, så vi kör en snabb recap: "Största möjliga lycka för största möjliga antal" är en filosofisk ståndpunkt som brukar kallas utilitarism. Den brukar förknippas med Jermy Bentham. Om ni inte känner igen detta har ni antingen inte läst filosofi eller så har ni sovit på lektionerna... I alla fall när vi läste om honom fick vi veta att han fortfarande är väldigt viktig för ett universitet nånstans, att man har hans skelett, att det brukar vara med på middagar och så vidare. Anledningen till att jag minns detta mycket mer än mycket från den kursen var väl att det var så knäppt! Och nu, idag, gissa vad jag upptäcker: Jag pluggar på just det knäpp-universitetet!!!! Hur osannolikt är inte det! Det som ser ut som en vaxdocka är uppenbarligen ett påklätt skelett, numera med vaxhuvud, eftersom orginalhuvudet typ ruttnade och nu förvaras under "kontrollerade former" nån annanstans på universitetet!!! Håret ska dock uppenbarligen vara orginal... För er som varit här: Minns ni vaxdockan i den pampiga huvudbyggnaden? That's him... Suck, britter! eller forskare! Eller whoever som kom på idéen!
Och just när ni trodde att det inte kunde bli konstigare: Nu i helgen este jag till en annan värld med Walking and Hiking Society. Det verkade som en halvtimmes tågresa från London, men det måste varit ett förtrollat tåg, för när vi stiger av möts vi att ett landskap fullt av kullar och strålande sol! Inget av dem är särskilt vanligt förkommande här i storstaden... Om ni tycker att så kulligt kan det väl inte ha varit: säg det till mina ben! Mina muskler talar ett tydligt språk, spåren av de branta klättringarna finns kvar! Men det var på det stora hela en underbar hösthajk! Jag borde göra mer sånt hemma! Nån som är sugen på att hajka med mig? Uppe vid kullaberg kanske? Eller Brösarps backar?
Ja, detta är väl kanske inte en komplett översikt över vad jag gjort, jag har hoppat över Cambridge, Harry Potter-sightseeing turen och cocktailbaren bland annat. Men om jag berättar allt här kanske ni inte vill träffa mig när jag kommer hem!
Lots of Love och (delvis till min stora panik, jag trivs här OCH har fem uppsatser till att få färdigt!!! Men saknar er!) vi ses snart!!!
Att Överdosera Engelska Byar
Med Kala blev det också många intressanta upplevelser! Shopping var ju självskrivet och den här gången lyckades jag fynda, vi var ju båda intresserade av samma avdelningar. Mitt mål att köpa varma vinterkläder (jag äger varken mössa eller vantar, eller jo, det gör jag, men de rymde ur väskan (för jag kom ihåg att lägga ner dem) och ville inte med till London) lyckades jag dock inte riktigt uppfylla... Det blev en jättefin, tunn, ärmlös klänning (den ÄR jättefin!), ett svart linne (som man ju alltid behöver) och en kavaj (önskar att jag inte behövde säga det här, för kavaj låter varmt, men det är en spetskavaj... Vilket betyder att den består av lika mycket hål som tråd...). Just nu insåg jag också att både kavajen och klänningen lär behöva handtvättas. VARFÖR tänker man inte på det i förväg? Jag och Kala fortsatte i alla fall vår fancy city-dag med en promenad genom Hyde Park följd av Afternoon Tea på The Kensington Hotel! Det var helt fantastiskt! Man satt i ett rum som åminde om ett stort vardagsrum i ett slott - varmt ljus, soffor, fåtöljer och små bord utplacerade, kristallkronor, konstverk, tunga gardiner! Med Darjeeling te och små sandwitches, scones och sötsaker kunde det inte bli mycket bättre! Jo, om man kunde äta mer!!! Jag förstår nämligen inte hur det funkar, vi var hungriga när vi kom dit och ändå kändes det omöjligt att äta mer efter sex pyttesmå snittar och en och en halv scone. (För visst håller ni med mig om att det heter en scone? Kala ville ha det till "ett scone", men jag känner att det låter inte riktigt rätt..) Resten, det vill säga de små kakorna som kom in på ett kakfat i två våningar fick vi kämpa med och ändå klarade vi absolut inte att äta upp det! Jag förstår inte hur det kan vara så mättande! Efter ungefär två timmar lämnade vi de överblivna kakorna åt deras öde och vandrade tillbaka hemåt. Eller, ja, till lämplig tube station... Gå hem från South Kensington kändes inte lockande med redan ömma föter och i det kalla kvällsvädret (det skulle antagligen ta närmare fyra timmar, så våga inte säga att vi är mesiga...). Kvällen avslutades med champagedrinkar i Sky Lounge på våning 32 i min byggnad, med en fantastisk utsikt över London. Jag vet att jag sa att vi var mätta, men en drink kan man alltid få ner...
Dagen efter blev det upp äckligt tidigt eftersom vi hade bestämt os för att se mer av England. Klockan 8,20 hoppade vi på en buss som skulle ta oss och en massa andra UCL-studenter två och en halv timme västerut från London. Det var väldigt skönt att få sova på bussen!!! Första stoppet var Avebury, en liten by där de också har stora stenar a la Stonehenge (=stora stenar i en skum formation som man inte riktig vet varför de sattes upp). Från en liten ås hade man i alla fall en fantastisk utsikt över landskapet med dess fält och kullar. Vi besökte också "the manor" som var helt nyöppnat efter BBC:s renovering. De har inrett varje rum enligt en period i husets historia - en salong från 1939 tillhörande en arkeolg, med radio med Neville Chamberlains tal om krig mot Tyskland, rummen iordningställda för drottning Anne på 1700-talet, ett sovrum från 1500-talet, köket efter en stor fest 1912 och ett billiardrum med pip-lukt! Bäst av allt var att det var fritt fram att röra! Skvätta mjöl på varandra, spela billiard, ligga i drottningens säng, eller, bäst av allt, ta ut de gamla underbara böckerna ur bokhylan och bläddra i dem!!! Jag hittade en Shakespear och lyckades bli av med Karolina... Oj då!
Efter den upplevelsen åkte vi vidare till Lacock. Det var otroligt, såg ut som en av de små riktigt engelska byarna från "Morden i Midsommer". Som tur var kom vi därifrån levande... Massor av små söta hus, varav ett tydligen varit familjen Potters hus i filmerna (om ni frågar vilka filmer slår jag er...). En gammal kyrka fanns där också. Vi passade också på att besöka det vackra klostret med trädgårdar där pelargångarna också tjänat som bitar av Hogwarts. Det var så oerhört pittoreskt allting. Jag tror nästan att jag fick en överdos av engelskhet! Det var så många ögonblick av "jag trodde inte att det här fanns på riktigt".
Så nu måste jag återhämta mig med en kopp te, tror jag... Kala tog ju med sig lite äkta svensk marabou-choklad till mig, vilket får mig att sitta här och längta efter te och choklad!
From all of us (mig och min gosedjurselefantsmaskot i brist på bättre) to all of you, kisses!
