silmarillia

I'm back! Och det bara en vecka efter att jag skrev senast! Det tar sig... Så här på en tisdag blir givetvis temat vad jag gjort i helgen och varför jag inte skrev då, när jag borde haft mycket ledig tid. Nåväl, fredagen firade jag med att dra med mig en kompis och köpa påskgodis. Till min stora fasa meddelade mannen bakom kassan att det blev drygt nio euro. Om ni nu är duktiga på matte kan ni räkna ut att jag köpt godis, choklad närmare bestämt, för ungefär 100 kronor. Onekligen lite pinsamt, men jag får försvara mig med att det var lyxigt godis snarare än mycket och att min Milka-påskhare och mina minipåskägg gör sig jättefint som påskpynt i mitt fönster. De ska ätas upp först på söndag, men det kräver en enorm diciplin från min sida för att jag inte ska börja smaka liiite på kaninens ena öra! Varför är man alltid som mest sugen på det man inte får??? Jag vill gärna ha beröm för min själsliga styrka :P.

I fredagskväll gick vi till en av de få pubar som finns i den här stan, nämnligen O'Reilly's. Jag som efter min tid i England ÄLSKAR pubar var väldigt nöjd. På fredagar har de kareoke, men det tänkte jag inte så mycket på, för även om jag älskar att sjunga är jag inte tillräckligt självsäker för att göra det offentligt. Har fått höra nån gång att jag sjunger som "My little ponies"... Och det är INTE positivt! Några planer på att plåga folk med min sång hade jag alltså inte. Men så ropas en av mina helt ovetande kompisar upp för att sjunga första låten. Det är värt att nämna att hon inte hade anmält sig själv. På något sätt blev det så att vi allihop följde med upp på scenen, för att stödja henne och hjälpa till... Låtvalet pasade mig utmärkt, då jag kunde hela texten sen innan: "99 Düsenflieger, jeder war ein grosser Krieger, hielten sich für Captain Kirk, es gab ein grosses Feuerwerk..." Jag hoppas att Hanna vet vad jag pratar om redan, men för er andra kan jag lägga till att det alltså var "99 Luftballons"! Jag tror inte att det lät särskilt bra, men kul hade vi... Och gratis shots fick vi som belöning! Trots att vi hade väldigt kul fick jag leka Askungen och gå hem lite efter 12, då jag hade en resa inplanerad dagen efter.

Klockan 8,30 nästa morgen stod jag och en annan svensk tjej på järnvägsstationen och väntade på kanadensiskan som skulle med till Stuttgart. Lång historia kort så hade hon inte agerat Cinderella kvällen innan och därför försovit sig. Och så var vi bara två... Gällande rena sevärdigheter hade Stuttgart inte mycket att erbjuda. Vi såg en kyrka med fina fönster, lite gamla hus och Tysklands första betonghöghus, som precis som man kunde vänta sig var en fruktansvärt ful byggnad!!! Fattar inte varför man skulle vilja se ett hus som inledde en sådan gräslig arkitekturepok. Nu kan man ju fråga sig varför vi då tittade på det. Jo, vi följde en slinga som var utmärkt på min 50-cents karta. Varje gång vi kom fram till en punkt fick vi stanna och läsa vad som var det kända på den platsen, för de flesta gånger gick det inte att gissa sig till vad sevärdigheten var för något, även om man stod mitt framför den... Vi visste bara att vi letade efter ett torn av nåt slag, för det hette nåt med turm (=torn på tyska, daaa). Jag hade inte förväntat mig något lika imponerande som Eiffeltornet, men det vat ändå en klar besvikelse när det visade sig vara en betongklump. Vad jag å andra sidan gillade med Stuttgart var bland annat en loppmarknad som vi hittade. Jag gjorde flera (tveksamma) fynd: En faktiskt jättesöt orange minielefant som ska vara tillverkad av nån som hette typ Goebbles (nej, inte nazin) var det första. Sen köpte jag en LP med klassiska julsånger på tyska (vi har en LP-spelare hemma, så det är inte helt galet... Väl? Den var billig...) och två böcker, en om typ Don Juan och en med något av Goethe. Den med Goethe är jättefin, med guldtryck på ryggen, hans porträtt i relief på framsidan, relief på baksidan och jättefina illustrationer - en jättefin gammal bok. Det är bara ett problem: att det är en jättefin GAMMAL bok... Kala borde förstå vad det betyder... Den är nämnligen tryckt i "Fraktur", ett gammalt tyskt typsnitt som jag inte kann läsa... Nu har jag förhoppningsvis uttryckt det här så omständigt att ingen förstår att kontentan av det hela är att jag köpt en bok jag inte kann läsa! Utöver en oläsbar bok blev det även oanvändbara pengar, nämnligen en gammal tysk 20 000-marks sedel från inflationen. Kul att ha! Snälla, säg inte emot...  Stuttgart har också en underbar, jättestor park, som ligger väldigt centralt. Där promenerade vi och givetvis började det regna just som vi var längst bort i parken. Då hade jag ont i fötterna och en otymplig papppåse med jordgubbar som jag var tvungen att skydda från regnet. Behöver jag säga att det blev en blöt promenad tillbaka? Särskilt eftersom vi inte var riktigt säkra på var hauptbahnhofen (ja, jag vet att det heter järnvägsstationen) låg utan irrade omkring lite...

Det var lördagen det. I söndags, det vill säga i förgår var jag i kyrkan. Jag blev oerhört besviken över att jag inte fick höra berättelsen om världens mest berömda åsna. Nej, jag menar INTE Ior från Nalle Puh, utan åsnefölet som Jesu lärjungar helt fräckt "lånade-utan-att-be-om-tillåtelse". Ni vet, när han skulle rida in i Jerusalem? Det fick jag i allafall inte höra om, vilket gjorde mig ledsen. *Snyft* (Det är intåget i Jerusalem som man firar söndagen innan påsk)

Något annat sogligt är att jag har förlorat en viktig strid. På sätt och vis har jag väl vunnit också eftersom de som vunnit är en del av mig, nämnligen mina fötter. Jag hade köpt ett par enkla, snygga, billiga och praktiska vårskor. Blev mina fötter tacksamma? Nej! De började direkt att gnälla: Aj, det klämmer, är inte skönt, bla-bla-bla... Jag ignorerade dem, så som man kan göra med skrikande barn, men då lyckades en av dem utveckla en gigantisk blåsa. Mitt motvapen var compeed. Det funkade ju så länge plåstret satt på, men min hud lär väl ruttna om jag täcker den för länge. Så mina gnälliga, snobbiga apostlahästar fick som de ville. Ett nytt, mycket dyrare skopar har nu flyttat in i mitt rum och mina ögon blänger surt på mina dansande fötter. Jag kanske borde anlita en familjerådgivare, så att de inte bestämmer sig för att gå skilda vägar. Det kunde nämnligen ge mig vissa problem... 

På tal om ledsna kroppsdelar så gråter min hand för tillfället. Den har nämnligen blivit bränd. Här där jag bor finns inga ungsfasta formar, så vill man laga nåt i ugnen får man sätta in en kastrull där. Jag var inte så dum att jag glömde hur varm kastrullen var och tog i den (även om jag oroade mig för att göra det) utan jag blev sviken av judashandduken jag utnyttjade som grytlapp... Den gled...Så nu har jag en (tänka, tänka, tänka, så att inte pappa eller andra som kan sånt börjar oroa sig...) första gradens brännskada? Eller är det tredje? Den som är minst allvarlig i alla fall, även om man kan se märket tydligt. Jag lär mig aldrig i vilken ordning de där brännskadorna kommer...

Oj, det här blev ju en roman som kan tävla med Krig och Fred i tjocklek... Hur går det med den förresten, Kala?